mörkt och kargt – igen!

Skit och piss, smuts och ohyra, fylla, våld och övergrepp – av kroppen är den här romanen fylld. Och av ande, där som köttet är svagt är anden villig eller hur var det nu? Där som anden är svag är köttet villigt? Gränserna för både kött och ande suddas effektivt ut i den här rasande skickligt skrivna boken. 

Människan är född fri och överallt är hon i bojor.

Det blir den unge mannen Morten Pedersen Falcks motto när han lämnat sin far skolläraren i Norge och reser till huvudstaden Köpenhamn. Han ska studera till präst, inte för att han egentligen är religiös, det är vetenskaperna som lockar. Storstaden berusar honom och han ägnar sig väsentligt mer åt att studera medicin och att vagabondera än teologin. Han beundrar Linné och hans vetenskaper och är en skicklig botaniker, ingenting ska förbli okänt, allt ska noga studeras och dokumenteras. När äventyret erbjuds geom att missionera i kolonin Grönland beger han sig dit. Idealist och en smula (hmmm) socialt naiv reser han för att förbättra världen. Man kan med fog säga att det inte blir så enkelt som han först trodde. Med hans förkunnelse följer också förtryck och ett klassamhälle som han inte alls egentligen vill föra vidare. Hos profeterna vid Evighetsfjorden, en grupp infödda kristna, finner han ett annat sätt att leva. Måhända mer kristet än han egen lära.

Just den känslan av upplysningen, vi är i slutet av 1700-talet, är den som Kim Leine förmedlar till mig i den fantastiska romanen: Profeterna vid Evighetsfjorden.  Han berättar för mig om livet i den karga och ensliga missionsstationen, han beskriver inuiternas kultur och hur de inrättat sina samhällen och han väjer inte för något. Han klargör i efterordet att det är hans berättelse, det är ren fiktion men oj så mycket efterforskningar det ligger bakom för att kunna skriva en historisk roman med en sådan bravur. Jag minns intervjun i babel där Jessika just diskuterade hur ingående han satt sig in i alla detaljer, allt från borgarkvinnors klädedräkt till harpunerarens blodiga uppgift när han halas ned för att sätta fångstspjutet i valens andningshål. Det är tydligt att Kim Leine levt i många år på ön och jag är så glad över att han delar med sig av Grönlands historia i romanform. Bättre kan det inte bli. Jag sticker ut hakan här och menar att det här är en riktigt bra bok.

Det tyckte nordiska rådet också, 2013 fick han Litteraturpriset. Välförtjänt!

– repris från juli 2014 –