en skärva hopp – del 2 i Lövbergatrilogin

I Göran Redins andra del av Lövbergatrilogin En skärva hopp  återser vi tvillingarna Erik och Karin från Lövberga gård i Östergötland. Det är tidigt 1630-tal och Erik har tagit värvning i Östgöta ryttare. Han befinner sig på väg till kriget på kontinenten, Karin har tagit tjänst hos den holländske bokhållaren på Finspångs bruk. Med sig har hon sina kunskaper om läkekonst som hennes farmor lärt henne och en fallenhet för att läsa, räkna och lära nya språk. Kvar hemma på gården är storebror Anders som allt mer längtar till den dag då han ska kunna starta sin egen familj och bli bonden på gården och inte bara sin fars dräng. De tre syskonen lyckas, var och en med många av sina föresatser och deras arbetsamhet, kvicktänkthet och mod sticker i ögonen på delar av omgivningen. Snart kommer avund och missunnsamhet leda alla tre syskonen in i stora svårigheter.

Språket, kriget, häxeriet var de tre ord som jag skrev ned i min telefon under lyssningen på boken och om jag ska börja med att kommenteras språket så är jag imponerad över hur Redin, med lätt hand och utan att det blir krystat, använder ett språk med ålderdomliga verb, uttryck och historiskt korrekta ord. Jag uppskattar de språkliga tidsmarkörerna mycket och tycker att det ger texten en autenticitet som också återfinns i t ex Hilary Mantels romaner om 1500-talets England.


I skildringen av det svenska samhället på stormaktstiden saknades kanske adeln på ett tydligt vis i den första av Redins romaner, nu tar han igen det genom att vi får följa familjen Gabriel Oxenstierna som leder det som idag skulle kunna var hovrätten med dotter som helst av allt vill studera på universitet i Tyskland och tonårige Ture Gabrielsson (Oxenstierna) som blir satt som kungens adjutant. Just livet nära kungen och med den humor som det skildras är en av höjdpunkterna i den här delen och man inser hur absurt, och på liv och död, som det här som vi nu kallar trettioåriga kriget är. Vem som är vän eller fiende går nästan inte att hålla reda på och kungen, som framställs som genuint intresserad av uppfinningar och förbättringar av sin armé, är samtidigt i så dålig fysisk form att han får bäras runt.

En av de trådar som tydligast bäddats för i del ett var Karins öde när hon blir orättfärdigt anklagad för häxeri och trolldom. Just förföljelserna av kvinnor som var läkekunniga är ju en del av Sveriges mycket mörka historia och som undervisas alldeles för lite kring i skolorna idag. Jag träffade ganska nyligen en historielärare som undervisade om Jeanne d’Arc men inte ett ljud om häxprocesserna här i vårt eget land. Troligen just för att kvinnornas historia under många år inte tagit plats i våra läromedel, det verkar vara en förändring på gång men som med allt så går det långsamt. Någonstans finns det trådar att dra i som löper fram till vår nutid, rädslan för främmande kunskaper, rädslan för ”de andra” som tar sig helt vansinniga uttryck.

Som ni hör, jag gillar den här historiska roman-serien mycket. Den ger mig både underhållning och nya perspektiv. Riktigt bra!