de kommer drunkna i sina mödrars tårar – Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar  är Johannes Anyurus tredje roman och som den dramatiska titeln förebådar så är det här en text med mycket dramatik inbyggd. Den skildrar en förändrad värld, en framtid som vi människor har skapat och där den demokrati som vi tar för givet är borta. Berättelsen börjar i nutiden, vi är i en svensk stad där en känd karikatyrtecknare skall framträda i en bokhandel. Tre unga människor förbereder sig i en annan del av staden, de hänger på sig bombbälten, laddar sina vapen och sin mobilkamera. De ska visa världen att det inte ostraffat går att förnedra profeten och allt som de gör skall sändas live ut över världen. När attentatet väl är igångsatt och gisslan tagen så inser flickan, som kallas Nour att de begår ett misstag. De borde inte vara där, hon som kommer från framtiden borde talat om det i tid.

I framtiden har nämligen Sverige förändrats till en stat där alla får skriva på medborgarintyg om att de delar svenska värderingar, alla ska bära sin pass och de som inte  vill skriva på förpassas till avgränsade reservat där fattigdom och misär råder.

De intagna skall genomgå en svenskifieringsprocess där det ingår att bli jämställd, äta skinka och avsäga sig sin judiska eller muslimska tro. Det här en framtidsdystopi som på många sätt knyter an till och lägger sig precis bredvid verkligheten, så nära att den emellanåt är mycket otäck.

Staden är min stad, spårvagnar och broar gör att jag kan navigera mig i rummet men Anyuru gör det svårt för mig att få koll på tiden. Han hoppar i tid, han ger sina karaktärer olika namn och berättarperspektivet skiftar. En av dem som berättar är författaren som besöker flickan på någon slags sluten klinik, där har hon skrivit ned sin historia som han får ta hand om. Författaren berättar också om sin bakgrund, han letar efter orsaker till det hat mot muslimer som etablerat sig i samhället. Det är en ganska krävande samling röster med sina tillhörande sanningar som Anyuru bjuder oss och just i detta nu så kan jag inte reda ut exakt hur allt hänger ihop. Det får vara så, så länge, jag ska bokcirkla den här romanen och gå på ett författarbesök här i Göteborg och då brukar det klarna. Det som är intressant för mig just nu är känslorna som boken väcker, den gör mig så orolig och arg och rädd. Polisen tittar bort när medborgargarden rensar gatorna på muslimer och oliktänkande, alla som inte visar sympati befinner sig i fara. Det är en nattsvart framtid som målas upp, hopplös med en liten glimt hoppfullhet i en och samma känsla. Människorna som tror på jämlikhet och alla människors värde slutar inte slåss, de slutar inte kämpa.

Jag arbetar nästan uteslutande med elever som har annan bakgrund än de som definieras som svenska i den här romanen och kanske därför berör den här romanen mig på djupet. Den handlar om mina elever, den handlar om det utanförskap som skapas i ett samhälle som bygger på vi och dem, den handlar om den rädsla som byggs upp när människor av alla sorter inte möts i skolan, på arbetsplatser och i fritidsaktiviteter.  Den handlar om dig och den handlar om mig. Johannes Anyuru har tagit sig an ett oerhört laddat ämne i sin nya roman och han gör det på ett sätt som han skall ha en stor eloge för. Han vill få oss att tänka, han vill få oss att reflektera och det har han verkligen lyckats med. Min farhåga är att formen kanske är  något för komplicerad och att den därför inte kommer att bli läst av den stora massan. Att den blir augustprisnominerad – det är givet.

Anyuru har varit flitig i media redan innan boken officiellt har släppts. Vill man lyssna på Lundströms när Johannes Anyuru är med så hittar man programmet här, han har också varit med på babel och samtalat om sin bok. GP har ett fint reportage och Söndagsintervjun på P1 var riktigt spännande.