kropparnas själavandring – en mexikansk dystopi

Kropparnas själavandring borde inte vara en bok för mig. En dystopi med en oförklarlig pest som smittar urskillningslöst, maffialiknande uppgörelser mellan de två släkterna som styr i den lilla mexikanska staden och en berättelse utan tidsmarkörer – vanligen inte för mig.

Men. Så drabbar språket mig som en slägga rakt i skallen, för att nu vara lika drastisk som omslaget. Huvudpersonen i den här romanen är budbäraren. Han rör sig i staden för att medla i konflikter och hans vapen är ordet.

Budbäraren hjälpte den som lät sig hjälpas. Och därför måste man finjustera orden. Ordet är ergonomiskt, brukade han säga. Det gäller att anpassa det efter person. (…) Så lärde sig budbäraren att hans talang inte låg i att vara hård, utan i att förstå sig på vilken sorts djärvhet olika strider krävde.

Han har också till uppgift att hjälpa de döda att komma till ro, han återför dem till sina familjer och trots våldsamheterna som möter mig när jag läser är det ändå förtröstan på människans möjligheter, människans omsorg, lojalitet och kärlek som stannar kvar i mitt minne.

Att det är det det ambitiösa förlaget Nilsson förlag som ger ut den här boken borgar för kvalitet, jag har ännu inte läst en enda roman från dem som jag inte tyckt mycket, mycket om. Jag har hittills skrivit om Där uppe är det tyst, Resa i månljus, Åkern är världen  och Den tid då ljuset avtar – missa inte dem! Tack och bock för att de överätter och lyfter fram titlar som skapar större bredd i utgivningen!

PS. Jag läser sällan böcker från Mexiko, det gör boken extra spännande. Är man intresserad av att läsa mer från landet så kan jag tipsa om En bön för de stulna  som jag läste inför bokmässan i höstas.