mitt namn är Lucy Barton

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout är en tunn liten roman med ett mycket rikt innehåll och jag är väldigt glad över att vi bestämde oss för att läsa den till nästa bokbubblarmöte. Det är New York, 80-tal och den handlar om hur den unga kvinnan Lucy Barton som blir oväntat sjuk och till sjukhuset kommer hennes mor på besök. Lucy, var den av syskonen som lämnade den lilla gården på landsbygden i Midwest och modern har aldrig förr eller senare besökt sin dotter. Inte heller har Lucy återvänt.

Barndomen och uppväxten var mycket udda, de levde på en enslig gård utan nästan någon kontakt med yttervärlden. Det enda andningshålet för Lucy var skolan där hon stannade tills de stängde. Där var det varmt och tyst och hon kunde läsa hur mycket som helst från biblioteket. Betygen gjorde att hon fick möjlighet att studera och snart var hon gift fru bosatt i New York. Långt från sin familj på alla sätt. När Lucy några år efter sin sjukdom tar sin författardröm på allvar och går en skrivarkurs så får hon rådet som hon tar till sitt hjärta:

“You will have only one story… You’ll write your one story many ways. Don’t ever worry about story. You will have only one.”

Det är utforskande av den historien som Strout beskriver i den här fantastiska romanen. Relationen med modern, den som finns fast den inte uttalas, och som under de fem dygnen på sjukhuset fördjupas trots att de inte alls samtalar om det som man kan tro är viktigt utan mest skvallrar om bekanta från förr. Armodet, isoleringen, utanförskapet, övergrepp och faderns krigsskador nämns inte. Ändå vet de båda vad de talar om egentligen. Lucy längtar så förfärligt efter sina egna två flickor och helst av allt så vill hon bara höra dem ropa ”mamma”! Hur långt man än reser, hur mycket man än utbildar sig, även om ekonomiska förutsättningar helt förändras så försvinner inte längtan efter att få ropa på mamma, att bli skyddad och älskad. Även om man aldrig får höra orden ”Jag älskar dig”.