I går besökte en av mina författarfavoriter Nina Bouraoui Stockholm. Jag kunde inte åka för att lyssna på hennes samtal med Ingrid Elam men som tur är så finns där nu en korre placerad i huvudstaden. Kulturintresserad sådan. J är inte särdeles pigg på att bli publicerad här på bloggen men hennes anteckningar är grymt intressanta så jag har (motvilligt) fått lov att lägga upp dem här.
Rapport från ett författarsamtal:
Nina Bouraoui i samtal med Ingrid Elam
Tolk: Maria Bodner Gröön
Kulturhuset Stadsteatern 2017-06-13
Möttes i foajén av musik från Om lycka.
I: Ingrid inleder med att prata om Strändernas skönhet. Boken handlar om en kärlekshistoria som går förlorad och ramas in av terrorattackerna mot Charlie Hebdo och Bataclan. Texten inleds med je ne crois pas au hazar – jag tror inte på slumpen. Vad är det för bok?
N: Nina ville att boken skulle rikta sig till alla, att alla skulle kunna känna igen sig. Det var även ett sätt att vidga arbetsområdet då hennes romaner ofta mottas som autofiktioner och relaterar till hennes eget liv och hennes egna erfarenheter.
Hon fick inspiration till boken då hennes nära vän gick igenom en kärlekstragedi. Hon ville genom att berätta denna historia berätta om allas kärlekssorg. Alla går igenom samma symptom under kärlekssorg – vi kan inte äta, inte sova – och till slut tar sorgen över oss och blir till en vana.
Dessutom ville hon berätta om sina upplevelser som parisiska då hon levde bara några gator från attackerna. Terrorn drabbade alla parisare. Däremot har hon ingen vilja att vara politisk – hon är författare och vill endast skriva i egenskap av vittne till händelserna.
Hon kände ett behov av att beskriva barbariet och kanske också lyckas komma med ett svar. Hon menar att kärlek är grundläggande i samhället och att vi måste visa kärlek men även prata om kärlek när mörkret lägger sig över oss.
I: Huvudpersonen i Strändernas skönhet heter A. När hon blir lämnad upplever hon det som en katastrof och är chockad. Ingrid vill minnas det som att Nina i en annan bok har skrivit att om man har upplevt att bli lämnad har man upplevt allt. Samtidigt inser A att hennes historia är vanlig och banal.
N: Nina berättar att hon tror på kärleken som något fantastiskt och storslaget som gör oss vackrare och lyckligare. Samtidigt är den något tragiskt. Hon förundras också över vår jungfrulighet/oskuldsfullhet inför kärleksolyckan då vi aldrig är redo för att det kan gå sönder.
Hon ville även med kärlekshistorien skapa en bredare identifiering som bryter ner uppdelningen i hetero- och homorelationer. Hon ville skriva om en heterorelation som ett svar på homofobiska uttalanden som riktats mot henne.
Hon menar att kärleken har samma symptom för alla – den hudflår oss. När den sedan upplöses försvinner inte bara blickar, närvaro och möten med den andra. Separationer upplever vi varje dag på tågstationer, flygplatser och vi kan se separationerna som ett transportsystem. Men när en kärleksrelation försvinner blir vi också av med den bit av oss själva.
I: A blir besatt av internet, framför allt sociala medier och bloggen som hennes mans nya älskarinna har, vilket speglar kärlekshistorien. Hennes man gör också slut på sms – något som vi alla kan känna igen oss i och som sker dagligen. Det finns också ett avstånd mellan henne och mannen eftersom han bor i Zürich och hon i Paris. Att internet tar över liknar också den situation som uppstår efter en terrorattack. Utgör internets roll i kärlekshistorien en spegel av dess roll i samhället?
N: Det var inget medvetet val av henne att införliva det moderna livet i berättelsen. Däremot så påverkar den tekniska utvecklingen våra vardagsliv och relationer. Mannen Adrian ger uttryck för en stor feghet när han gör slut på sms men många delar denna upplevelse. Det är inte elegant, men så ser det ofta ut. Hon liknar detta vid personen som skickar anonyma brev genom att klistra ihop ett meddelande av tidningsbokstäver och lägga brevet på en brevlåda några kvarter bort så att det inte ska gå att spåra. Med internet så är det lätt att vara denne anonyma brevskrivare vilket påverkar våra kärleksrelationer både framåt och bakåt.
A trakasseras också av den nya älskarinnan som bearbetar henne via sin blogg. Nina tycker att psykiatriker och psykoanalytiker borde studera hur internet påverkar kärleksrelationer och menar att det nästan blir ett masochistiskt nöje att bevittna sitt eget fall.
Hon menar också att skärmen blir större än själva verkligheten där vi till exempel får möjlighet att ta oss in i den sjuka hjärnan hos en terrorist. Vi blir hypnotiserade av internet och denna verklighet som finns tillgängligt dygnet runt och vi behöver inte ens gå utanför dörren för att ta del av den.
Kärlekshistorien och dåden har också ett samband genom att A bevittnar de senare i samband med sin kärlekssorg. Paris blir helt förändrat vilket påverkar huvudpersonen. Trakasserierna är också lika oväntade som dåden. Det finns alltså en likhet mellan hur internet påverkar oss i kärlekssorg och vid terrordåd. Båda är dessutom lika oväntade och chockartade.
I: A genomgår visserligen en nästan årslång kärlekssorg från januari till november. Hon kommer dock ur denna sorg botad. Titeln på boken är också Strändernas skönhet – trots att texten är så präglad av sorg. Men vad återstår när den stora sorgen är borta? Vad är detta lilla som finns kvar?
N: Nina tror att kärlek och kärlekssorg säger mycket om oss själva. En storm man måste kämpa sig igenom. Att tvingas erfara ensamheten tar en också tillbaka till barndomen och den övergivenhet man kunde känna då. Varje separation har också en direkt koppling till döden varför den blir så smärtsam.
Nina vill att man ska ha en optimistisk syn och se ljuset i tunneln. Det var även därför hon valde titeln – eftersom hon ville väcka positiva känslor. Som ett resultat av kärlekens oerhörda kraft väcker erfarenheten av kärlekssorg brutala och våldsamma men även ömsinta känslor.
Hon påpekar också att kärleken är något vi måste aktivt praktisera. Då menar hon inte bara kärlek i relationer utan även den universella kärleken i den våldsamma oroliga tid vi lever i. Vi måste försöka närma oss varandra som människor för att minska vår ensamhet. Om det är något politiskt budskap hon vill föra fram så är det just att älska sin nästa – något honom tycker har glömts bort i Frankrike.
Hon berättar sedan om hur hon gick med i Bataclanmarschen där hon slogs av solidaritetsbudskapet men även av tårarnas tystnad. Hon undrade om det verkligen krävdes en sådan här händelse för att parisarna skulle börja se varandra. Det kanske kan tyckas idealistiskt och evangelistiskt men vi måste lära oss att älska varandra.
I: Det är nu 15 år sedan Nina skrev Pojkflickan. Hon har en mycket speciell stil som är ojämförlig. Har hon hittat på den för att det inte fanns något annat sätt att framföra känslorna? Stilen står långt ifrån den traditionella franska stilen som Ingrid benämner ”une style proustienne”. Istället består texterna av korta meningar och är direkt och kännbar, den går nästan att ta på – hur har hon hittat på denna stil?
N: Nina menar att hennes stil liknar henne som barn. Hon funderade mycket när hon var liten men mer åt det konstnärliga än det teoretiska hållet. Hon bodde i Algeriet tills hon var 14 år och är således både algerisk och fransk. Det västerländska har dock tagit över då franska är hennes modersmål och hennes mamma var fransk – hon är övertygad om att mamman har starkare inflytande på formandet av ett barn. När hon var liten var hon ofta ensam hemma och en dag när hon åtta år gammal satt ensam i lägenheten tog hon fram några papper och skrev en berättelse på 30—40 sidor. Det var säkert en mycket klumpig historia men hon kände en enorm frihet. Där hon satt på sjätte våningen och solen sken in genom fönstret fick hon en närmast sensuell upplevelse som väckte en livslust hos henne. Det var då hon bestämde sig för att det var skriva hon skulle göra i framtiden.
Hon vill själva definiera sin stil som att den präglas av ärlighet och uppriktighet. Det finns också en musikalitet i stilen – ett sätt att visa känslor som hon kanske själv har hittat på. Hon är fascinerad av separationer och möten men även av naturen då hon tror att konst och skönhet är samhällets räddning.
Nina har fortfarande kvar samma känsla inför skrivandet som hon hade när hon var åtta även om hon har mognat och vuxit till sig. Hon ser det som sin uppgift att bota och sörja för krossade själar. Exempelvis blir hon stolt av möten med homosexuella läsare som upplever att de hämtat styrka ur hennes texter och ser det som sin uppgift att bidra med ljus i mörkret.
I: Huvudpersonen i Om lycka är 16 år gammal och har en moster som ligger för döden men är samtidigt lycklig eftersom hon upptäcker kärleken. Som läsare upplever man att allt händer samtidigt och tankar blandas med känslor och händelser vilket skapar en poetisk text. Kärleken präglas av lust och åtrå och huvudpersonen är inte alls traumatiserad över att kärleken är homosexuell. I Pojkflickan däremot finns det mer problem och huvudpersonen upplever att hen alltid kommer att vara annorlunda. Så vad händer egentligen mellan 8 och 16? Var Ninas ungdomstid lycklig?
N: I Om lycka är huvudpersonen fri och lycklig och homosexualiteten räknas inte, den är bara ett ord. Nina ville beskriva kärlek. Samtidigt är Diane som huvudpersonen blir förälskad i en diva som är farlig och svår att komma nära. Hon ville i boken ge en bild av det lyckliga 80-talet med varietémusik, tv-serier och ungdomarnas intresse för kläder. Som motvikt ville hon dock även visa de måsten som gör ungdomen tragisk. Boken skildrar huvudpersonens fösta möte med både döden och kärleken. Detta händer i två helt olika tider på två helt olika platser. Nina ville däremot undvika moralfrågor som så ofta tas upp i ungdomsskildringar.
I Pojkflickan behandlas fler identitetsfrågor och homosexualiteten får större utrymme. I denna bok ville hon även skildra synen på annorlunda barn under 70- och 80-talet. Den dubbla identiteten är något hon själv erfarit genom sin algeriska bakgrund. Hennes föräldrar valde varandra av kärlek men det blev också en politisk handling. Mammans familj accepterade aldrig hennes algeriske pappa och därmed upplevde hon det som att de inte accepterade en del av henne. Hon har kämpat med att acceptera denna dubbla identitet och dra det bästa ur båda kulturer.
I: I Pojkflickan beskrivs rasismen på ett subtilt sätt där huvudpersonen så fort hon återvänder till Frankrike tvingas av sin morfar att gå till läkare och tandläkare. Samtidigt är den skriven ur ett barnperspektiv och ordet rasism nämns aldrig uttryckligen. Boken innehåller också en kärlek till skrivandet som något kroppsligt. Ingrid jämför med hur mannen i Kärlekens geografi tror sig lära känna kvinnan genom det som hon har skrivit. Har Nina en romantisk syn på skrivandet?
N: Pojkflickan skildrar som sagt historien genom ett barns ögon vilket också gör skildringen våldsam. När Nina var liten skulle det när hon kom till Frankrike kontrolleras att hon växte, inte hade några sjukdomar och att hon fick tillräckligt med mat. Hennes mormor hade även svårt att visa kärlek och hon fick på sin höjd ge en puss på kinden som mormodern motvilligt mottog. Mormodern kallade även Nina för ”sin lilla afrikan” och brukade säga att det var konstigt att hon hade så vita fotsulor. Nina kände dock själv en stolthet över att vara afrikan när hon kom brunbränd till Frankrike och kränkningarna har gjort henne uthållig. Hon kan ha förståelse för morföräldrarna som var tandläkare och bodde på den franska landsbygden. De hade en mycket vag bild av Algeriet och det var inte långt tidigare befrielsekriget. Nina har dock fortfarande svårt att förstå hur man kunde göra så mot ett barn.
Nina träffade Marguerite Duras under 90-talet när hon höll på att skriva på sin första roman. De träffades första gången i ett schweiziskt tv-program men har även haft kontakt efteråt. Nina tyckte det var en märklig upplevelse att se Duras tillsammans med Yann Andréa då hon var så sjuk. Samtidigt blev hon själv betagen av Duras – man blev nästan kär i henne – som var så liten och ungdomlig. Det första Duras sa till Nina var ”Jag har också haft sånt hår som du har – när jag var ung och skrev Älskaren. Men du har aldrig haft en sådan älskare som jag har haft.”
Duras gav henne även rådet att så fort hon har avslutat en bok ska hon påbörja en ny, ett råd som Nina har följt. Hon menar att skrivandet ger en chansen att beröra evigheten och en magisk möjlighet att uppleva andra världar. Därför är skrivandet som en drog där det är svårt att ta sig igenom abstinensen men så fort man sätter igång igen är man tillbaka. Så JA! Nina erkänner att hon har en romantisk syn på skrivande.
I: Ninas bok Standard är helt annorlunda från hennes andra böcker då hon ger en oerhört deprimerande bild av dagens samhälle. Den är också skriven i en helt annan stil och Ingrid undrar varför? Den är intressant men också mycket svår att ta sig igenom enligt Ingrid.
N: Nina är rädd för att hon ska skriva samma bok om och om igen. Hon betraktar sig själv som en forskare, arkeolog som går in i ett laboratorium och är rädd att hon inte ska hitta något nytt. Böckerna håller ju dock i varandra och följer på varandra. Huvudpersonen i Standard är en slags antihjälte som lever i social och sexuell misär. Boken präglas av en total hopplöshet och Nina menar att det är en bok av vår tid. Hon inhämtar mycket information och har upptäckt att det finns en oerhörd misär och ett elände hos de som aldrig kommer till tals. Genom huvudpersonens blick syns dessa människor och samhället. Hon ville vidarebefordra denna information och inte sminka över den. Hon ville också synliggöra de orättvisor som finns på grund av den komplicerade situationen i Frankrike. Däremot känner hon samtidigt en stolthet över Frankrike som inte gett vika för rädsla och extremism.
Standard är också en skildring av arbetslivet där huvudpersonen blir krossad och manipulerad av sitt arbete. Dessutom blir han vilseledd av en kvinna som han är förälskad i. Hon upplevde också att det var en frihet att skriva om en man och beskriva saker genom en mans ögon. Det var dock inget medvetet val utan huvudpersonen valde snarare henne. Han är på många sätt olik Nina – till exempel är han elektriker och lever ett liv som hon saknar kännedom om. Till viss del blir han således hennes uppfinning i en slags realistisk tappning. Boken är väldigt deprimerande men får ses som en av många böcker och förhoppningsvis väger mängden andra böcker över. Hon var också väldigt arg och förbannad av olika anledningar när hon skrev Standard. Det har diskuterats om att boken skulle bli en film men det blev aldrig av. Hon har dock fortfarande förhoppningar om att det ska bli av i framtiden.
Hyllningar till Grate och översättaren samt den franska förläggaren.
SLUT
/vid pennan J
Om man vill läsa mina texter om några av Ninas böcker så finns en samlingslänk här. Strändernas skönhet är titeln på hennes senaste roman. Den hör till min sommarläsningshög så snart dyker det upp en text här om den. Så här berättar Nina Bouraoui:
Så bra, min väninna och jag bokstavligen rusade till tåget och hann inte höra slutorden – nu fick jag med mig det också! Fint fångat samtal! Tack J och Anna 🙂
Så roligt att du ville läsa!