selfies – Jussi Adler-Olsen i högform

Selfies av Jussi Adler-Olsen är ett tryggt återseende med avdelning Q. Som alltid så sysselsätter sig Carl Mörk och Assad med att försöka lösa kalla brott, men så blir medarbetaren Rose sjuk och kanske är det så att hennes psykos hänger samman med ett brott begånget för länge sedan?

Samtidigt så hittas ett antal unga kvinnor skadade i smitningsolyckor och en gammal kvinna mördas – hur hänger allt ihop, hänger det alls ihop?

Som alltid med Jussi Adler- Olsens deckare så är det väldigt många ord vilket gör böckerna onödigt långa. Jag hade gärna sett ett par hundra sidor kortare och mer koncentrerat berättande. Om man tar bort alla stereotypa och ibland på gränsen till rasistiska beskrivningar av människor som att Assad genomgående benämns som krulltotten och kvinnornas svallande hårmanar så skulle de här deckarna vinna mycket. Nu är det ändå så spännande och så högt tempo att man inte kan sluta läsa. Extra fint är det att Adler- Olsen låter hjältarna alltmer visa sig svaga och mänskliga. Carl Mörk har gått från att vara en okänslig snut till en hel person och det uppskattar jag mycket. Men varför måste alla sådana här specialgrupper inom polisen alltid vara i konflikt med ledningen? Är det en bild av verkligheten där okonventionella metoder alltid är skrämmande och motarbetas?

Jag lyssnade delar av boken men Stefan Sauk och jag går bara inte ihop. Hans uppläsningar stör mig så otroligt mycket att jag bara irriterar mig. Nu ska jag inte fastna vid allt som jag inte gillade, hela serien om avdelning Q är gedigna nordiska deckare och många av delarna beskriver dessutom miljöer som man sällan får höra om, de är för såriga, skitiga och cyniska. Så också i den här boken. Med tillägget att det finns hopp, det finns människor som bryr sig och det finns en solidaritet som stärker.