inget att avundas – reportagebok från Nordkorea

Som världens mest slutna samhälle och tillsammans med Kuba den sista planekonomin är Nordkorea naturligtvis intressant som ämne för reportageböcker. Nyligen kom en svensk bok ut om en turistrundresa i Nordkorea medan Inget att avundas gör tvärtemot och beskriver livet längst bort från det som de fåtaliga utlänningarna får se. Längst från Potemkinkulisserna i Pyongyang ligger industristaden Chongjin. Demick lyckas baserat på intervjuer med avhoppare till Sydkorea beskriva en handfull livsöden där under Nordkoreas korta blomstring men framför allt under dess fall.

Efter kriget byggdes Nordkorea med kinesiskt och ryskt stöd upp till en stat som låg före Sydkorea materiellt. Tyvärr byggdes också upp en som vi tycker skrattretande personkult av Kim Il Sung (och senare hans son Kim Jong Il) i kombination med ett närmast kastliknande klassificeringssystem av familjer, en extrem form av planekonomi och ett kontrollsamhälle byggt på angiveri och förbud mot att röra sig inom landet. När Kina och Ryssland senare tog sin ekonomiska hand från Nordkorea kollapsade industrin och med den det ekonomiska systemet. Kvar blev den i förhållande till BNP största krigsmakten i världen och en teknologisk satsning på kärnvapen. Och svält.

Demick skildrar mycket effektfullt förfallet genom att berätta de enskilda personernas historier. Elektricitetens försvinnande får symbolisera nedrustningen av det moderna samhället. Till att börja med blinkar lamporna illavarslande då och då. Sedan är strömmen borta en timme eller två för att till slut bara vara tillgänglig en timme eller två per vecka (i inledningen beskrivs hur Nordkorea på satellitbilder numera är en svart fläck i ett i övrigt upplyst Asien). Parallellt minskar det meningsfulla arbetet i industrin och så småningom de matkuponger som delas ut som huvudsaklig lön och folk får istället ägna sina dagar åt att själva skaffa mat och allt mynnar ut i svält vars konsekvenser beskrivs med ohygglig vidrighet.

En bit in i boken tyckte jag för ett ögonblick att det bara var ett fåtal människoöden som beskrevs och att den journalistiska gärningen i detta inte var så imponerande, men boken växte sedan och slutintrycket blev väldigt starkt. För att nämna några saker så är den påtvingade marknadsekonomin och framför allt uppfinningsrikedomen som trots allt växer fram när människor tvingas försöka klara sig själva intressant och flykten till Sydkorea via Kina är spännande på många sätt. Bland annat är mötet med först Kinas och sedan Sydkoreas moderna samhällen och materiella välstånd för nordkoreaner som varit avskärmade från omvärlden under hela sitt liv närmast ömsint skildrat. Det görs också ett relativt lyckat försök att förklara hur ett sådant här slutet och personfixerat samhälle överhuvudtaget kan byggas upp och vidmakthållas. Masshysterin med gråtande undersåtar vid Kim Il Sungs död blir till exempel förståelig. Nästan.

/Gästbloggare M

GP, SvD och DN har intressanta artiklar om boken.