vi ses i disneyland

Vi ses i Disneyland av Erika Scott landade av en slump i min ljudbokslyssnare. Jag tänkte mig något lättsamt och så var det en roman om cancer. Som om jag inte har den jäkla skitsjukdomen tillräckligt nära inpå just nu … Nåväl, jag lyssnade ändå vidare på berättelsen om Emma och Andreas, troligen för att det var något i deras relation som jag ändå var nyfiken på. Jag förstod mig faktiskt inte riktgt på någon av dem när jag började att läsa och kanske förstod jag dem inte heller när jag lyssnat klart. Andreas som söker bekräftelse hos andra kvinnor, Emma som får ett cancerbesked och som inte berättar det för sin man eller sin familj. Deras handlingar hamnar liksom i bjärt kontrast mot hur hemmet och familjen framstår utåt och någonstans där i hemligheterna som gör att ytan känns krackelerad och ganska solkig hittar jag mitt intresse för boken. Bilden av den snygga medelklassfamiljen med ett lyckat liv ifrågasätts och det gillar jag.

Sedan kan jag tycka att det var lite för mycket av allt. Romanen hade vunnit på att skalas av lite och kanske bara handla om familjen, det hade jag gillat. Vetat mer om några få. Det här här lite short-cuts liknande med olika relationer som skildras i olika scener och där många eller alla så småningom på något sätt hör ihop är inte riktigt i min smak. Om man nu skriver om en ärftlig cancersjukdom, varför inte ge det spåret lite större plats?

Emma i romanen drabbas alltså av ärftlig äggstockscancer och vill man läsa en bok som berättar om hur det är att leva med, och drabbas av en ärftlig cancer så kan jag rekommendera Annette Brodéns bok Alla andra dagar. Hennes ärliga och lättlästa bok om sin familjs och hennes egen livsresa med cancer som följeslagare är både informativ och gripande. Jag har ännu inte läst ut hela, ämnet är för tätt inpå just nu. Hon har hämtat sin titel från talesättet ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva”. Just det är vad vi försöker här hemma hos oss just nu. Leva. En dag till.