i kroppen min – resan mot livets slut och alltings början
”Kristian, jag vet att du kommer at klara det här.”
Orden kommer av omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.
Men ”jag vet att du kommer att klara det här” är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här hur gärna jag än vill.
”Jag vet att du kommer att klara det här” innebär inget annat än just att det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.
Säg inte raden som är skön att säga. Jag kommer bara att svika.
Kristian Gidlunds självutlämnande och otroligt gripande I kroppen min var det någon som påminde mig om när M blev sjuk. Just då varken orkade jag, eller ville, vistas mer än nödvändigt tillsammans med cancermonstret på axeln men nu passade den bra. Gidlunds reflektioner över sin sjukdom i form av dagboks/bloggposter är både välformulerade och på många sätt tänkvärda. De ger mig som anhörig till någon som gått bort i cancer ett inifrånperspektiv som sätter ord på mycket av det som M också uttryckte. Som jag önskade att han hade skrivit mer, men orken fanns helt enkelt inte. Kristian Gidlund återkommer gång på gång till att han längtar efter den där Kristian som han var, han känner inte igen sig själv och tycker att det är så vansinnigt jobbigt att alltid vara den där killen med cancer. Hela tiden, dygnet runt.
Att hantera en sjukdom där det inte finns någon manual, där svängningarna mellan hopp och förtvivlan är snabba och helt oförutsägbara tar på också den starkaste. Ärligt och väldigt uppriktigt berättar han om sin upplevelse och mycket kan jag relatera till vilket gör berättelsen så väldigt sorglig, man vet ju hur det går för Kristian. Han lever efter mottot ”En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva” och det är en uppmaning som alla kan ta till sig. Passa på att leva, alla vi som kan!
Jag tycker att det här var en fantastiskt fin läsupplevelse, rekommenderas.
Jag följde Kristians sjukdom genom hans otroligt välskrivna och gripande blogg, på den tiden (kan det ha varit 4-5 år sedan).
http://ikroppenmin.blogspot.se/
Jag har senare fått boken av en vän men just då var jag inte i skick att läsa den – och jag hade ju redan läst precis allt i realtid, i bloggen, just då det hände. Han hade verkligen gåvan att kunna skriva!
Ja, och upplevelserna som han beskriver är på många sätt lika de som M beskrev. Den kändes väldigt personlig och allmängiltig på samma gång.
Jag har den men inte läst den än, men någon gång så.
Tycker jag. Mycket gripande.