jag måste gå rätt in i elden – en roman om Honorine
Jag måste gå rätt in i elden av Kerstin Norborg är en roman som är till viss del baserad på Honorine Hermelins liv. Norborg påminner om att det är en fri fantasi kring Hermelins liv men autentiskt material som dagboksanteckningar och brev finns med i underlaget till texten. Boken börjar när Honorine flyttat in på äldreboendet, livet närmar sig sitt slut och hon minns tillbaka på de 90 år hon levt. På väggen har hon samlat fotografier på de som betytt allra mest för henne och boken är till viss del en vandring mellan alla de som finns på dem. Hon växte upp på ett gods i Östergötland tillsammans med sina syskon och sin far som var riksdagsman i första kammaren. Hon får utbildning i Stockholm och är där studiekamrat med Harriet Löwenhjelm och de utbildar sig båda till lärarinnor, de båda drömmer också om att skriva vilket blir Löwenhjelms bana. Honorine hamnar snart därefter på den nystartade medborgarskolan på Fogelstad där hon sedan stannar hela sitt yrkesliv. Den startas 1921 av Elisabeth Tamm som ett bildningsprojekt riktat till kvinnor och gruppen som blir konstellationen blir tongivande för att diskutera och sprida tankar om kvinnors möjligheter att delta och påverka samhället, uppmuntra och utbilda kvinnor. Honorine Hermelin blir rektor för skolan och håller under mer än 30 år i den pedagogiska verksamheten.
Romanen skildrar i korta scener olika händelser i Honorines liv och blandar minnen med reflektioner och tankar från fåtöljen som står i rummet på hemmet. Där drar det ständigt från fönstret och naturens skiftningar minner henne om tiden som gått, förälskelserna i de kvinnor om hon mött på Fogelstad och giftermålet med författaren Vilhelm Grönbech vars texter hon översatt från danska.
Berättandet blir ganska fragmentariskt och har fokus på de relationer som betytt mest för henne i livet, jag hade gärna läst mer livet som rektor och pedagogisk ledare på skolan på Fogelstad och om arbetet med bildning och utbildning. Kanske är det så att när man tänker tillbaka på sitt liv så är det mest av allt människorna man minns men för mig så hade det rymts lite mer om hennes arbete och gärning som verkar ha varit både omfattande och inspirerande.
Kerstin Norborg har berättat i intervjuer att det varit svårt att fånga Hermelins liv, hon var en kvinna ständigt i rörelse och som var mån om att lämna få spår efter sig i form av brev. Lyssna på Lundströms bokradio:
Bildkälla: Norstedts förlag
Senaste kommentarer