Scholastique Mukasonga bor och verkar sedan många år i Frankrike men de böcker hon skriver utspelar sig i hemlandet Rwanda. Jag har tidigare läst Barfotakvinnan som är en biografi över hennes mor och Madonnan vid Nilen som är autofiktion och skildrar livet på en flickinternatskola. Nu var det då dags för den självbiografiska Inyenzi eller Kackerlackorna.
Hennes uppgift i den här boken är att berätta. Berätta om de 37 nära släktingar som mördades i massakrerna 1994, kanske är hin den enda som faktiskt kan göra det? Hon känner ett ansvar som överlevare och hon vill att de få släktingar som finns kvar, och hennes egna söner skall få höra släktens berättelse.
Hon berättar kronologiskt från sin födelse in i en familj där både modern och fadern gör allt för att barnen skall kunna få en utbildning och skapa sig en framtid. Redan i tidig ålder måste familjen fly, de tvångsförflyttas inom Rwanda och hamnar i en obördig bygd dit tutsierna förvisas, hon studerar hårt och får som en av få tutsieflickor studera, både på gymnasium och universitet. Under studierna till socionom får hon för först gången uppleva att hon vistas i en miljö där hennes etniska tillhörighet inte spelar roll. DE systematiska förföljelserna av tutsiefolket gör att familjen bestämmer sig för att Mukasonga och hennes bror skall fly till Burundi och från den stunden har Mukasonga små möjligheter att hålla kontakt med sina föräldrar.
Kackerlackor – det är hutuernas syn på tutsiefolket och de skall utrotas, de skall krossas, de skall plågas och trots att Mukasonga håller beskrivningarna av folkmordet 1994 då mer än en miljon människor mördas på bara tre månader ganska korta så är det förfärlig läsning. Förfärligt viktig och förfärligt drabbande. När hon mycket senare kan återvända till sin hemland så åker hon genom byn, hon ser alla de tomma och raserade hus och minns alla de människor som en gång levde där. 5000 överlevde 55 000 dog. Har man ännu inte läst Scholastique Mukasonga så är det hög tid!
Senaste kommentarer