sista boken från Finistére

Att äga ett hus, odla en trädgård kommer med förpliktelser och i Sista boken från Finistére så har det gått sju år sedan Bodil Malmsten kom körande med sin Rover till världens ände. Den omedelbara förälskelsen i platsen har nu övergått till en krass verklighet. Det regnar in, rörmokaren kommer inte, varje liten vardagsdetalj blir allt jobbigare att ta itu med, ekonomin har rasat och trädgården är underbart vacker och mycket krävande. Boken utspelar sig under den sista sommaren i huset, författaren har köpt en lägenhet i en stad nära Nantes och tar avsked från platsen som var sinnebilden av drömmen om en plats att rota sig på. Det egna rummet. Vännerna och språket går fint, trädgården frodas men allt ska skötas och betalas för och skrivandet skjuts ständigt på framtiden.

Med en vemodig och ganska bitter känsla skildrar Malmsten det svåra uppbrottet och både svensk politik, fransk administration och det eviga småpratandet som hör landsbygden i Bretagne till får sig en känga. Jag tänkte på just det när jag igår köpte bröd, åt bovetepannkaka och besökte apoteket. Det är ett väldigt småpratande som aldrig tycks ta slut och när damen i bageriet började prata med mig och jag svarade kort, så granskade hon mig upp och ner och sa bara jaså, då så mycket surt. Att jag fick köpa bröd är ett under.

Nu tror jag att jag ska våga lyssna på Det här är hjärtat. Det vore ett fint avslut på min vecka här i Finistére.

https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/156621/sista-boken-fran-finistere/