de ensamma – Anna Kuru

Så skickligt Anna Kuru förflyttar mig i tid till het junimånad i mitten av sjuttiotalet i boken De ensamma. Den tryckande värmen, de långa ljusa sommarkvällarna och de vuxnas frånvaro skildras på ett sådant sätt att jag befinner mig i Carina och Sandras värld. De bor på landsbygden utanför Kiruna och det är Carina, den äldre av de två systrarna, som berättar. Hon är tio år äldre än sin syster och tar hand om Sandra när deras mamma tillbringar allt mer tid sovande. Pappan arbetar och joggar, Carina sköter hemmet och tar cykeln fler mil för att handla mat. Hon väntar på brev och vittjar brevlådan, mamman försöker förtvivlat att kontakta yttervärlden men telefonjacket är utdraget. Sommaren är svettigt varm, systrarna badar i älven och midsommarafton närmar sig när hela familjen skall ut och nattfiska.

Den andra berättelsen som man får följa utspelar sig 2021 och där förstår man snart att berättarrösten kommer från någon som flyttat till storstan. Någon som helst håller sig för sig själv och samlar saint paulier. Mer blir det inte om hen i den här texten. Jag återkommer i tanken till de där utsatta flickorna och deras ensamhet, de har varandra men de verkar inte ha någon annan. De lever isolerade, ingen av dem går i skolan och mina egna sommarlov flashar förbi. Det var en annan tid. Man fick vara ensam hemma och ta hand om småsyskon på ett helt annat sätt och man var alltid hemma själv efter skolan och också för mig hela långa sommarlovet. Man redde sig själv och det gick bra. Det var en annan tid och dit blev jag teleporterad när jag läste den här boken. Spänningsmomenten är krypande, miljöerna klaustrofobiska och ska jag säga något negativt om boken så tyckte jag den var lite för kort. Det fanns delar som kunde byggts ut, fler ledtrådar kunde placerats men annars strålande läsning! 

Bildkälla: Modernista