Jorden runt: Djur

På februaris sista dag så skriver jag om den kandensiska författaren Lise Tremblays roman Djur. Den är på många sätt en systerbok till Kerstin Ekmans fantastiska Löpa varg, i båda romanerna är det en man i sjuttioårsåldern som är berättaren och i båda böckerna är det livet nära naturen som skildras, vargar fungerar som katalysator för handlingen och språket är perfekt. I båda böckerna ryms reflektioner om åldrandet, livet och döden och en älskad hund. Ni hör!

I Djur får vi möta tandläkare Benoît som sedan 20 år bott i sin stuga vid sjön, han har sin kompanjon hunden Dan vid sin sida och han träffar några av byborna ibland. Inte för att han räknas till de infödda, men han tar hjälp av alltiallon Rémi och han besöker den gamla kvinnan Mina. Det är tiden mellan sensommaren och jaktsäsong och när vargar siktas i området så börjar det jäsa bland jägarna i byn, samtidigt får Benoît meddelande om att hans dotter har bestämt sig för att göra en stor operation, hon har varit sjuk under lång tid och kontakten med pappan har varit knapp. Så blir då hunden Dan sjuk och det ger Benoït anledning att ta upp kontakten med veterinären Odette som han har känt länge och sjukresorna in till stan kanske kan leda till ett nytt kapitel i livet?

Det här är ingen roman man läser för att få en actionspäckad handling, den leder en in i ett tillstånd och till en plats som för mig är mycket hemma. Jag är uppvuxen i den kulturen som representeras av Rémi och byn och jag tycker Tremblay är fenomenal på att beskriva landsbygdens liv och värderingar, hon gör det med ett så ovanligt ömsint anslag. Läs Kerstin Ekmans roman, läs Lise Tremblays – de talar fint med varandra. 

Min intervju med Lise Tremblay från 2017 hittar man här.