definitivt Dalsland
Det passar bra att skriva några rader om Definitivt Dalsland idag på midsommarafton. Ett midsommarbröllop är en av händelserna som får ta mycket plats i Ulf Östermarks bok som börjar med att den av kärlek stukade Emil bestämmer sig för att dra till Dalsland. Han är doktoranden som inte är säker på att han ens har lust att skriva sin kappa och den gamla släktgården i Dalslands tassemarker erbjuder en plats att ta sig samman och jobba ostört. Ett liv med utedass, vatten i brunnen och vedspis kanske är det som han behöver för att faktiskt kunna glömma fästmöns svek?
Med hjälp av grannen Bengt, som är både händig och hjälpsam, med styrka från morfaderns dikter som ligger i arbetsrummet på andra våningen och ett veritabelt arbetsläger där vännerna från Göteborg dyker upp så rättar livet till sig så sakta. Störst påverkan har kanske ändå Anki som med sitt jordnära sätt att se på livet får Emil att inse att livet är det som man lever här och nu. Definitivt.
Ulf, som har skrivit boken, skriver i sitt efterord att karaktärerna inte har några verkliga förlagor men eftersom jag varit där på torpet i Dalsland och exakt vet vem som gärna äter 8 (eller 15) grillade korvar till nattamat, vem som gärna vill vinna på både frågesporter och i kortspel och vem som gillar att fiska så är det tydligt att åtminstone karaktärerna i det där kompisgänget med blandade Chalmers-kompisar och pingis-kompisar är mer än löst baserat på verkliga personer. M hade inte varit nöjd med att förknippas med hårdrock dock … Inte alls. Nästan i klass med dansband. Hur som, nu sitter jag i den där omnämnda sommarstugan och tänker på att tiden går. Det är 35 år sedan de där killarna började på elektro på Chalmers och blev indelade i faddergrupper. Hur är det möjligt?
Den lärdom som Emil drar efter att ha stannat upp ett slag i livet är en som är viktig för oss alla. Man ska försöka leva nu och väga säga ja till det som livet bjuder. Man vet aldrig vad som händer i framtiden och lite extra fint var det att läsa att när Emil skulle komma på en snapsvisa att sjunga för sina nyvunna vänner så blev det Måsen. Det var den (enda) snapsvisa som M någonsin sjöng om han fick välja.
Skål och trevlig midsommar!
Hej Anna!
Så kul att du läst och verkar ha fått flashbacks och feeling, på liknande vis som när jag skrev boken. ”Tankeöverföring” kallade Stephen King fenomenet i sin bok ”Att skriva” som jag läste parallellt med att jag skrev. Så långt vill jag kanske inte gå, men onekligen roligt att du får många associationer. Och lika roligt (och nästan ännu mer fascinerande) att läsare som inte varit i närheten av Dalsland känner igen fenomen, känslor och karaktärer, jag antar att vi är många som har en rad gemensamma beröringspunkter även om det på ytan kan skilja sig åt.
Du har rätt i att personerna i bokens handling fått låna olika drag från verkliga förebilder, och i vissa fall kanske förebilderna lyser igenom väl starkt, åtminstone för dem som stått förebilderna nära. I förmiddags fick jag t ex samtal från en för mig tidigare okänd person i bygden som tydligt kände igen paret i boken som kraftigt berusade körde runt i en gul bil och mjölkade kor (den tidigare okända personen ringde för att hon ville beställa signerade böcker, men vi pratade om allt möjligt och kom in på många stickspår).
Kanske borde jag ha behållit Clash som ingrediens också, tänker jag nu efter din kommentar. Då, när jag skrev, kändes det för alltför personligt och utpekande. Beklagar om det blev fel, det var inte avsikten.
Till sist – jag är imponerad av mängden böcker du läser Anna. Jag antar att intresse, fallenhet och träning kan göra underverk, men ändå! Wow. Keep going och ha en fortsatt härlig sommar!
Kul att du hittade till min text om boken. Fiktion är fiktion och författaren gör precis som hen vill i sin text. Det måste kännas fint att så många hittar till din bok och att människor boende i bygden känner igen sig. Den där ofta uttryckta underliggande konflikten mellan landsbygd och stad (lyssna bara på politiken de senaste veckorna) mår bra av många perspektiv, många berättelser. Jag läser mycket och ofta i alla format, det hör till mitt yrke men också till det sätt jag valt att leva. Kanske kan texterna jag skriver inpirera någon att läsa, då är jag extra glad. 🙂
Jag rekommenderar starkt att läsa boken, den är lättläst, med mycket humor. När man börjat läsa är det svårt att sluta. Alf och Valborgs barnbarn har gjort ett värdefullt och historiskt avtryck för framtiden genom boken. Den visar hur olika kulturer kan mötas och samspela.
Boken kastade mig känslomässigt tillbaka i mitten av 1970-talet, med besök i huset hos Valborg och Alf, som var släkt till släkten, och kaffebjudning med gott hembakat, en vacker solig sommardag. Med första bilen och ganska färskt körkort. Alla fina blå Saintpaulior i fönstren. De gamla fina fönstren. Kunde för mitt inre höra Alf och Valborgs röster, och kloka ord. De hade haft ett strävsamt liv med två döttrar, och fått kämpa hårt på sin lilla gård. Det var inte bättre förr, men det fanns en känsla i vardagen av att vara nöjd med det man hade, så länge hälsan fanns med.
Boken är en nyttig tankeställare för alla, och utan historia bygger vi inte hela framtiden. Berättelser om en tid som varit, är en krydda i tillvaron vi alla behöver. Det ger liv till, och förståelse för den omgivning vi befinner oss i.
Med tiden sker utveckling, i både tätorter och landsbygd, och av människor. Många människor finns inte längre i livet, nya har tillkommit, det har skett förändringar med både hus och gårdar, där det så sakteliga sker ett generationsskifte.
En bygd med jordbruk baserad på mindre gårdar med mjölkkor, häst, betade ängar och raviner som hölls fria från sly och ursprunglig växtflora spred sin färgpalett, den bilden ändrades genom bland annat jordbrukspolitiken. Det gick inte längre att leva av mindre gårdar, kombinerat med jobb utanför gården var enda sättet att bo kvar. Men det gav stress och tärde på hälsa, ekonomi, och livskvalitet.
Kulturarvssorter av både djur och växter fick stå tillbaka, och försvann till större delen. De vilda djuren fanns i skogen, hade kvar sin skygghet, och djurägaren behövde inte oroa sig för att tamdjuren var i fara dygnet runt. Det fanns ett naturligt samspel. I dag finns vildsvin som försvårar att ha ett potatisland och odla sin egen mat, och varg som försvårar att ha tamdjur på mindre gårdar, även om vargen tycks ha funnit sina revir begränsade genom vildsvinen. Sådana vilda djur fanns inte på 1970-talet i dessa trakter. Raviner växer igen, skogsbruket har förändrats.
I nutid finns fiber i bygden, fast bredband och mobila lösningar ersätter det gamla kopparnätet för fasta telefoner. Med bil går det att förflytta sig längre på samma tid än i en storstad. Tåg som når hela världen, finns inom en halvtimmes resa. Utveckling sker inom energi och miljö. Bättre livsmiljö, så varför trängas? Blir det svåra tider med ont om mat, värme, el, och vatten, vilka är det då som klarar sig bäst? Jo, det är de som bor på landsbygden. Det är tid för eftertanke. Drömmer om att varje hus och varje gård blir bebodda med nya generationer. Nya generationer som tar vara på historia, natur, och skapar en ny värld med livskvalitet. En kombination av nytt och gammalt, i en ny framtid för ny livskvalitet. Många framstående personer har haft sitt ursprung i dessa bygder. Adel, borgare, och bönder.
Tack Ingrid för din insiktsfulla kommentar på inlägget. Jag själv är uppvuxen på landsbygden i Västergötland och kan på många sätt identifiera mig med det du skriver.
En berättelse om en del av Sverige som förmodligen är ganska okänd för de flesta, och som nu med ”Definitivt Dalsland” välförtjänt får en stund i rampljuset. En lättläst och trivsam historia med bra flyt, som kunde ha handlat om färgstarka människor på nästan vilken plats som helst på den till stora delar bortglömda landsbygden utanför de stora stråken och landets större städer. Att åtskilligt i historien enligt säker källa är delvis självupplevt tillför en extra krydda. Läsning rekommenderas.
Ibland funderar jag på hur författare ska hantera verklighet kontra fantasi. Det finns personer som av olika skäl är osannolika och skulle de användas som de tycks vara (de är kanske inte så), skulle de verka alldeles för märkliga eller fantastiska för att berättelsen ska bli trovärdig. Samma sak gäller händelser, ibland är de bara för mycket för att bli litteratur.
De författare som tydligt använder sina egna liv, de som skriver autofiktion som Knausgård eller t o m Strindberg, ligger väl närmare sin verklighet än någon som t ex skriver sf, men alla författare plockar ur sina erfarenheter av mänskor och händelser och väver ihop det, mer eller mindre medvetet, till något nytt. Att hitta på allt är ogörligt.
Men det kan vara svårt att veta vad som ska med och inte. En karaktär kan vara så ”helgjuten” att det t ex blir fel att använda annan musik än den verkliga personen älskar. Om Clash byts ut blir det plötsligt en annan mänska eftersom just den musiken säger så mycket om den karaktären. Och det är ju ofta de distinkta detaljer som snabbt kan ge en helbild.
Ett annat problem är när någon skriver en bok man skulle kunna hamna i. Ganska nyligen hände det mig. Med fasa öppnade jag boken när den kom ut. Men jag klarade mig.
Fast alla tycker inte så. När Mikael Niemi fick Augustpriset för ”Populärmusik från Vittula”, som ju handlar om hans barn- och ungdom, berättade han att han stött på en gammal klasskompis som påminde honom om något som hände dem. Kompisen tyckte att Niemi borde tagit med det också, så att han också fått vara med i boken.