Jorden runt: Himlakroppar

På en av årets sista dagar läste jag ut Himlakroppar av Jokha Alharthi och ska jag vara ärlig så var det mest för att jag skulle bokcirkla om den digitalt ikväll. Vilken himla (pun intended) tur att jag gjorde det, gav den den uppmärksamhet den förtjänade och läste den koncentrerat under en eftermiddag. Det är en roman som behöver det för att komma till sin rätt. Med uppbrutet berättande i både tid och rum, olika huvudpersoner och ett bildspråk som kräver att man tänker till så är det här inte en sån där bok man sveper igenom utan att ha huvudet påskruvat. Cirkeldeltagarna var överens om att den säkert kommer bäst till sin rätt om man inte hackar upp läsningen allt för mycket, eftersom det handlar om ett land och en kultur som för mig i vart fall var okänd. Inte varje dag man läser en roman från Oman och som så ofta så blev det till att googla loss under läspauserna.

Ska jag då försöka mig på att beskriva handlingen så är det näst intill omöjligt. Textstycken som närmst liknar noveller berättar om familjen där Abdallah ibn Suleyman är är framgångsrik affärsman, landet han och hans fru Mayya nu lever i ser mycket olikt ut jämfört med deras förfäder. Genom Mayya och hennes tre systrar, Abdallahs fars slavinna och familjen dotter London så får man en inblick i hur landet, som varit traditionsbundet, nu allt mer har moderniserats och frågan är om det är möjligt att påverka sitt öde eller är det månens läge på himlen när man föds som avgör allt?

Jag är mycket glad att jag läst en roman som i sin disposition och språkdräkt var såpass annorlunda från det jag vanligen möter, det här var intressant läsning och en perfekt bok att läsa med en utvilad hjärna!

Bildkälla: Tranans förlag