”En eftermiddag i april, alldeles efter lunch, meddelade min man att han tänkte lämna mig”.
Så inleds Elena Ferrantes Dagar av ensamhet. Som en passande pendang till Geir Gulliksens roman som jag skrev om häromdagen så har jag nu lyssnat till berättelsen om den lämnade kvinnan. De båda romanerna har oväntat många beröringspunkter och det var inte alls dumt att läsa dem precis efter vartannat. Där Hans i Se på oss nu är mannen som förälskar sig i en yngre kvinna och bryter upp äktenskapet så är berättelsen om Olga den om den chockade och handlingsförlamade kvinnan som blir lämnad. Hon har byggt upp sitt liv kring Mario och livet med de två barnen, hon har hela sitt vuxna liv satt dem först. Så, 16 år in i äktenskapet när Olga är 38 år gammal, har mannen som också är familjeförsörjaren, hittat en ny kärlek. Olga försöker ta hand om hunden och barnen och hemmet men hon hamnar i en depression så djup att allt bara faller isär. Hon saknar sin man samtidigt som föraktet växer, hon kan inte hantera barnens behov att träffa sin pappa och hon söker bekräftelse på ett sätt som blir destruktivt.
Jag lyssande på boken i Odile Nunes inläsning och den är riktigt bra. Hon läser med lagom mycket inlevelse och inget kommer mellan mig och texten. Eftersom hon också läst in Neapelkvartetten så blandade jag nästan ihop den här boken med delar av berättelsen om Lila och Elena. Temana kommer igen, rytmen och språket är mycket Ferranteskt. Klart läsvärt!
Tack för recensionen, har boken i bokhyllan men har inte hunnit läsa än. Inledningssidan är intensiv, väldigt "Ferranteistisk". Har dock inte läst Gullriksens senaste, och vill helst inte göra det efter "Berättelse om ett äktenskap", som var plågsam och vacker men kanske oetisk läsning efter hans ex-hustrus inlägg om att intima detaljer ur hennes privatliv gjordes allmänt tillgängliga som "konst"..?
Det är så svårt det där med vad man skriver om i en roman eller ej, är det fiktion så måste läsaren förstå att det handlar om fiktiva personer. Nu gick frun ut och var upprörd och menade att det handlade om henne vilket gjorde saken märklig. Hon kunds varit tyst kan man tänka … Jag är lite dubbel till Gulliksen, han exponerar ju mycket mer de medelålders männens tillkortakommanden och då troligen i längden honom själv. För mig var den sensate romanen väldigt medelålderskrisande gubbe som var rädd att tappa stinget och det blev ointressant.
Det var väl hennes enda hämnd, att antyda att han precis som Stridberg saknade fantasi för stoffet och fick förlita sig på andra. Det gav ju läsningen än obehaglig smak. Tack för varningen om uppföljaren.