it’s a sin – sorglig och upprörande musikalkaramell

Nu ska här erkännas att jag var tonåring under precis den tidsera som den brittiska TV-serien It’s a Sin utspelar sig. Jag var också återkommande i England på sommarloven och bodde utanför Manchester 86-87 så det här blev en ren nostalgitripp. Kläderna, miljöerna och musiken. Jag säger musiken. Jag kan texterna utantill fortfarande.

Serien börjar 1981 och Ritchie, Colin, Roscoe och Ash delar en lägenhet med Jill. Killarna är alla homosexuella och har lämnat familj och uppväxtorter för att leva livet i storstan London. De blir del av en gay-community och det lilla gänget festar, arbetar och har sex. De stöttar varandra i att välja sina liv oavsett vad föräldrar eller omgivning tänker och de har roligt på vägen. Snart inser de att allt fler homosexuella män i deras omgivning blir sjuka och dör. Ingen känner riktigt till den nya smittan och Jill blir den som försöker ta reda på mer.

I Sverige har vi kunnat se Torka inte tårar utan handskar och de två serierna har en hel del gemensamt. Båda är t ex skrivna av författare som var med. Som var unga när AIDS-pandemin drabbade och så många blev sjuka och dog. Jonas Gardell och Russell T Davies har båda baserat sina berättelser på egna erfarenheter och det ger skidringarna trovärdighet som ger dem ett extra lager. Om Torka inga tårar är den lite tunga och ganska deppiga kärlekshistorien så är It’s a Sin den visserligen sorgliga men så charmiga musikalkaramellen som underhåller ända in till slutet. Leendet blandas med fulgråten och hemma hos mig också rena nostalgi-karaoken. Extra bonus till alla låttitlar och andra popreferenser som droppas i dialogerna, jag gillade omåttligt mycket!

Sommaren 1982 var jag i Kent, då dansade vi och sjöng med i Yazoo s monsterhit: Only You. You Just Can’t Get Enough!