the queens gambit – TV-drama av bästa sort

Kan en dramaserie som har schack som en av huvudingredienserna var något? Ja, verkligen om den är lika välgjord som The Queen’s Gambit. Stor del i charmen med den här serien är förstås miljöerna och kläderna, Netflix har inte sparat på något och femtio/sextiotals estetiken gör allt så himla snyggt. Jag är ärligt talat  inte ett smack intresserad av schack men sitter ändå klistrad. En annan anledning att titta är gestaltningen av Beth Harmon – spelad av Anya Taylor-Joy – som den föräldralösa flickan som har en vidunderlig talang för att spela schack. Hon arbetar sig fram i en mansdominerad värld och hennes attityd är hänsynslös, spelet är allt. Hennes särbegåvning är hennes superkraft men också hennes hämsko. Genialiteten ligger granne med galenskapen och Beth har det inte helt enkelt med de sociala kontakterna, matematik och logik ligger mer för henne än relationer. 

Jag läste i någon tidning nyligen att serien har skapat ett nytt intresse för schack, riktigt så långt sträcker inte jag mig men hela förmiddagen har jag nynnat på låtarna ur musikalen. Det fanns faktiskt en tid när schackspelare var superkändisar och när möten mellan amerikanska och sovjetiska spelare var storpolitik i kalla krigets skugga. Magnus Carlsen är den nuvarande världsmästaren (också han ett underbarn som började spela som femåring kan jag läsa mig till) och hans möten med motståndare behöver inte förläggas till neutral plats likt Fisher-Spasskijs möte på 70-talet.