lilla himlafågel

Den börjar så där bra som bara en JC Oatesbok kan: En suggestiv titel, en ung flickas längtan efter sin pappa, saknaden över en familj och i skuggan ett brott. Titeln ligger insprängd i en en sång som ligger som ett soundtrack till boken.

”Well love they tell me is a fragile thing
It´s hard to fly om broken wings
I lost my ticket to the promised land
Little bird of heaven right here in my hand”

Referenserna till den lilla fågeln återkommer bland annat som en beskrivning av den unga kvinna som mördats och det är inget tvivel om att kärleken i romanen är ett bräckligt ting för både vuxna och ungdomar. Kärlek och hat, styrka och svaghet finns där på sidorna.
Hur kan det då komma sig att jag läst i snart två veckor och faktiskt nu väljer att inte läsa klart? Efter att ha läst mycket av JC Oates så känns den här romanen som den är skriven på autopilot. Ännu en vända i dysfunktionella familjer, brottsmisstankar som förpestar många människors liv och allt satt i en avlägsen småstadsmiljö där människorna inte ser möjligheter att förändra sitt liv. Nu läser jag inte till slut, vilket faktiskt är mycket sällsynt, så jag vet inte om de sista 150 sidorna bjuder något annat men det jag läst hittills räcker. Kanske var det så att jag inte riktigt var på humör eller så var det så att det här är en av Oates svagaste på länge?