Mao – den sanna historien

Vilda svanar tyckte jag var fantastiskt bra och när författarinnan tillsammans med sin make gav ut den här Mao-biografin blev den rejält rosad om jag minns rätt. Ett bokreaköp och tre avbrutna läsetapper senare har jag nu till slut läst den. Till mitt försvar skall sägas att det är ett mastigt och ambitiöst verk som följer Ordförande Maos hela liv.

Det är riktigt intressant att följa med genom Kinas nittonhundratalshistoria, skamligt dåligt insatt som jag är. Maos krokiga väg till toppen av kinesiska kommunistpartiet under pågående inbördeskrig, japansk ockupation, andra världskrigets efterspel där nationalisterna besegras med hjälp av ryssarna, Maos förhållande till Stalin, hans supermaktsambitioner och krigshets, det stora språnget, kulturrevolutionen och så småningom den åldrande Maos försök att närma sig väst. Särskilt femtio- och sextiotalens kalla krig och Kinas roll är fascinerande. Inrikes blir de mest spektakulära och vansinniga aktionerna som man hört talas om tidigare (det misslyckade stålprojektet och masslakten på småfåglar t ex) bara små episoder i ett systematiskt utnyttjande av de kinesiska bönderna som drivs till svält för att livsmedelsexporten skall finansiera Maos militära ambitioner, bl a hans atombombsprogram.

Skall man lyfta fram något negativt så blir det ibland ett lite för utstuderat karaktärsmord på huvudpersonen. Det finns en tendens att, något krystat, föra i bevis att Mao personligen var ansvarig för allt som gick fel och hans personlighet beskrivs i alla avseenden som osympatisk. Han framställs inte heller som särskilt begåvad utom i förmågan att tillskansa sig och behålla makt genom intriger och brutalitet. Den forskning som ligger till grund för boken fick mycket beröm vill jag minnas, så jag antar att fakta som presenteras är korrekt, men ibland skulle man vilja ha någon liten förståelse för vilka egenskaper hos Mao som gjorde att han blev och förblev ledare för världens största nation. Att han var maktgalen, hänsynslös, bigott och paranoid får väl anses bevisat dock och när boken avslutas med ett kort efterord om att personkulten runt Mao fortfarande lever och frodas i dagens Kina får man väl se det som ett öppet redovisande om varför och på vilket sätt den här biografin behövde skrivas. Gott så.