minnet och minnen

Det här med minnet och minnen är verkligen något att fundera över. Torgny Lindgren hävdar i Minnen som jag lyssnat på som radioföljetong att vårt minne är synens gråstarr och hörselns tinnitus. Minnena ska alltså störa och grumla våra sinnen så att vi har svårt att uppfatta sinnesintryck på ett riktigt sätt. Fungerar då våra minnen som ett filter mot omvärlden?  Trots att hans text börjar med att han deklarerar att han inte har några minnen, där finns inget att berätta om hans liv så har hans röst nu förtrollat mig med sina minnesbilder under mer än 8 timmar. Hans hågkomster ur sitt minne är härliga att lyssna på även om han också berättar att ”Sanningen kan man både ha och mista, det handlar om att fylla tomrummet i medvetandet.”. Kan tro att vissa av minnesbilderna är utbroderade men det spelar väl ingen roll; anekdoter om egna tillkortakommanden, släktingar och vänner, författandets förutsättningar, filosofi, musik, religion och poesi i en skön förening. Vilken berättare han är, hoppen mellan vardag och djup, skröna och sanning. Som alla sanna berättare får han mig att vilja läsa vidare, veta mer. Börjar med att leta upp vännen Göran Tunströms texter som jag läst för mycket länge sedan.

Själv ska jag de kommande dagarna färdas i minnet med hjälp av äldre släktingar, att samla människors erfarenheter har blivit allt viktigare i livet. Kanske beror det på att släktingarna blir allt färre, de som vet försvinner. Mitt projekt med fotografier som jag scannat och restaurerat går in i fas två. Nu ska historierna samlas in. Årtalen och bilderna ska byggas på med människoöden och förhoppningsvis skapa nya minnen som jag kan spara i min minneskista.