sånt jag berättar för Allah – febrig monolog om drömmen om en framtid

Förlåt att jag skyllde på Dig nyss, Allah. Jag vill inte vara som de där som tycker om att ge Dig skulden. Folk gör så hela tiden. Istället för att ta tag i saker väntar de på att Du ska göra det, Du.

När jag läst Saphia Azzedines Sånt jag berättar för Allah får jag nästan sätta mig stilla ned och andas djupt. Andas för att kunna sortera in alla intryck som sköljer över mig på de150 glest skrivna sidorna. Jag läser på insidan av omslaget att boken framförts som monolog på scenen och jag kan höra Jbras röst från sidorna. Det personliga, arga och ofta slagfärdigt humoristiska samtalet med Allah passar alldeles fantastiskt att iscensätta. Boken beskriver ett kvinnoförtryck som är så främmande att det nästan är svårt att greppa samtidigt som jag involveras och berörs av den okunniga flickan som säljer sin kropp för sötman hos en fruktyoghurt, hittar en diorväska som ger henne möjlighet till ett annat liv, valen hon gör för att få någon slags människovärde. Val som innebär att hon offrar sitt barn, säljer sin kropp och hamnar i fängelse och som ändå inte hindrar henne från att drömma om en bättre framtid.

När jag hämtat andan kommer jag att tänka på Röst ur djupet av Nawal el Saadawi, det verkar inte som att så väldigt mycket förändrats på de 35 år som gått sedan den skrevs. Firdaus berättar sin historia, Jbara sin och båda ger oss en bild över hur starka kvinnor, ofta i religionens namn, förtrycks och förnedras i ett patriarkalt samhälle, trots det kan de inte kuvas. Läs mer om boken hos GP, SvD och Enligt O