Afrika•böcker•Europa

pojkflickan – en uppväxtskildring mitt emellan två världar

15 oktober, 2011 by Anna Inga kommentarer

Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. 
Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?

I sin tunna men mycket välfyllda roman Pojkflickan utforskar Nina Bourari det där med känna sig född med en kluven identitet. Hon beskriver på ett närmast febrig sätt hur det kan kännas att inte vara hemma varken i Algeriet eller i Frankrike och att inte känna sig bekväm i den kropp man fötts med. I Algeriet är Yasmina sin fars dotter, hon har sin algeriska fars styrka och uppfostras till sin franska mors avbild. Yasmina känner sig tvingad att rättfärdiga sig, förklara sig, hon känner att hon bär på en hemlighet och lever ett dubbelliv. Bara med sin vän Amine kan hon känna riktig tillhörighet, han är också en av dem som står utanför.

På besök hos den stora släkten vid den franska atlantkusten heter hon Nina. Där känner hon sig inte heller del av, hon hör familjen viskande ifrågasätta hennes mammas val av make och hur kriget påverkar sättet att se på araber, genom sin hudfärg, sitt liv i Algeriet är hon annorlunda. Trots lugnet och kärleken från mormor i den franska sommaridyllen så finns där en kyla.
Men det är inte havet. Och det är inte vinden. Jag fryser av ensamhet. Och av obehag.

Längtan blir stor efter att bli bekräftad och att självklart höra till. Lösningen för henne blir att anpassa sig men inte utan att betala ett pris:

Jag anpassar mig till allt. Mycket snart. Det är som en galenskap, denna anpassningsförmåga. Det är flera liv på en och samma gång. Det är en mängd små svek.

Nina Bouraoui beskriver i sin till synes delvis självbiografiska roman med hjälp av en hetsig ordmassa hur hennes uppväxt kväver henne och hur det utlöser skrivandet. Hon beskriver det som: Min hemlighet. Att skriva. Att rädda mig från världen. och det är känslan jag som läsare får, Bouraoui skriver för att överleva. Hon skriver för att utforska och bemästra livet och hennes texter ger mig lust att läsa mer. Jag viker ibland ett litet hundöra i boken på ställen som jag vill återkomma till och i den här romanen är var och varannan sida viken, inte snyggt, men tecken på en text som berörde mig och intresserade. De korta meningarna gav texten en slags korthuggen ton som ibland provocerade mig men allt som oftast lockade mig att vilja läsa vidare och visst kan jag identifera mig i hennes tankar om det där att aldrig känna sig riktigt hemma. Så kan det kännas även om man vuxit upp i ett enda land och sett ut ungefär som alla andra. Människans strävan att känna sig hel, som ett. I Ninas liv krävdes att att hon reste till ett helt annat land, träffade en annan värld. Så kan det säkert vara för många.