grand final i skojarbranschen
Många av er har säkert hört eller läst Kerstin Ekman berätta om sin senaste roman Grand Final i Skojarbranschen. Länkar till Babel för säkerhets skull. Ekman har här skrivit en underbar bok som hon i slutet av romanen med en blinkning till Knausgård och andra kallar autofiktion. Det är ju så modernt nuförtiden. Det här är en bok om författandets olika roller och den svingar friskt både mot det vackra folket som kallas kulturelit och den rödvinsdrickande vänstern som upplever allt så mycket mer äkta och oförfalskat än gemene man. Många småleenden blev det på tåget och jag imponeras av Kersin Ekmans klarsynthet och mycket vassa penna.
Man kan väl säga att så småningom försonas den akademiska, förfinade, kontrollerade Lillmor med den äkta, burdusa och sinnliga Babba och de inser att de behöver varandra. Riktigt bra författare behöver alltihop och det kan rymmas inom en människa. För mig var det här också en bok om minnet/minnen och hur minnet är både selektivt och tillrättaläggande. Babba skriver:
Jag är eidetiker och det förflutna ligger i mitt minne som osorterade foton i en pappkartong. Drivor av dem. De framkallas och tonar bort. Men så länge jag ser dem är de mycket tydliga. … Minnet är ingen registrator, det diktar och drömmer.
I Kerstin Ekmans roman får vi följa de två kvinnornas minnesbilder över 50 års arbete både tillsammans och var för sig och jag förundras över hur lätt det verkar, i hennes händer blir texten självklar. Så skriver en riktig Grand Dame!
Än en gång säger jag tackar till förlaget som släpper sina nya titlar som e-bok på biblioteket. På så vis kan jag hänga med i bokfloden utan att bli ruinerad eller stå i evighetslång lånekö. Tackar, tackar!
Den har jag hort massor om, ar riktigt sugen pa den!
Jag är mitt uppi att lyssna på den som ljudbok och är stormförtjust.
Läs den! Så bra!