What you end up remembering isn’t always the same as what you have witnessed.
Det konstaterar Tony Webster där han sitter i sin lägenhet. Han är en vanlig, på ytan anspråkslös, man i slutet av medelåldern som är nöjd med sitt avslutade yrkesliv som historiker, umgås mest med sin ex-fru och nöjt ser på hur dottern trivs med familjelivet. En dag får han ett brev som berättar för honom att han ärvt en liten summa pengar och en dagbok som visar sig ha tillhört en ungdomsvän. Han bestämmer sig då för skriva ned sina minnesbilder för att försöka komma sanningen på spåren. Han inser snart att sanningen kanske inte är det man minns utan måhända det man glömt eller förträngt och berättelsen börjar med fragment från Tonys smått förhärligade ungdom. Där möter vi det lilla gänget på 4 pojkar som känner de hålls i fångna i en hage där de studerar, diskuterar och väntar på att livet skall börja. We were book-hungry, sex-hungry, meritocratic and anarchistic. Tony träffar en flicka: Veronika och glider allt mer från sina kamrater, när sedan en av vännerna tar sitt liv så löses kamratgänget upp. Alla lever sina liv.
Så småningom hamnar läsaren i nutid och vi kan inse, precis som Tony Webster, att känslan i slutet av livet inte alltid överensstämmer med ungdomens ideal. Människan förändras och livet tar andra vägar men när Tony blir påmind om ungdomsvännerna och ungdomsförälskelsen får han anledning att ompröva sin bekväma pensionärstillvaro. Så långt handlingen i boken.
Julian Barnes diskuterar i sin Man-Bookerprisbelönta roman The Sense of an Ending det där med åldrandet, tiden och minnet. Livet är inte bara addition och subtraktion. Vi lägger förvisso till och drar ifrån och vissa händelser, tankar och minnen multiplicerar sig och gör livet komplext. En av tankarna som jag fastnade för hos Barnes var hans resonemang kring hur en människa förändras eller inte. Med risk för att bli tradig med massor av citat så kommer här ett sista. Julian Barnes tunna roman är sprängfylld med reflektioner skrivna på det vackraste av språk. Lyssna bara på:
Does character develop over time?I sometimes wonder. Our attitudes and opinions change, we develop new habits and eccentricities; but that’s something different, more like decoration. Perhaps character resembles intelligence, except that character peaks a little later: between twenty and thirty, say. And after that, we’re just stuck with what we’ve got. We’re on our own. If so, that would explain a lot of lives, wouldn’t it? And also – if this isn’t too grand a word – our tragedy.
Vilken fin recension, tack så mycket för tipset!