Smiley´s People, åttio- vs sjuttiotal och vad är det med tyska skådisar egentligen?

Jag förutsätter att läsekretsen undrat vad Gästbloggarn ägnade annandagen åt då juldagen gick åt att se den gamla sjuttiotalsserien Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Jo, åt att se uppföljaren, den gamla åttiotalsserien Smiley´s People (Vinnare och förlorare). Av någon anledning hoppade man över mellanboken i ”Karlatrilogin”, The Honourable Schoolboy (Käpp i hjulet) och filmatiserade istället del tre. Egentligen utspelar sig även Smiley´s People på sjuttiotalet, men den är inspelad 82 och på de tre år som gått sedan inspelningen av föregångaren har sjuttiotal blivit åttiotal med allt vad det innebär och det lyser igenom. Allt från frisyrer till skinnjackor och kostymer var helt enkelt snyggare på sjuttiotalet så här trettio år senare och när Smiley blir angripen av tuffa bohemer i Hamburg ser de ut som Mad Max-figurer. Le Carré har själv medverkat i manusarbetet den här gången, men jag tvivlar på att han jobbat med casting och kostymering. När den i övrigt oklanderligt klädde Smiley själv tvingas fly Tyskland i en anskrämlig läderrock greppar man efter den estetiska skämskudden.

Hamburg? Jo, Smiley rör sig den här gången ute på fältet, förutom i Hamburg är han i Paris och Bern och agerar spion på riktigt. Vistelsen i Hamburg sticker ut på ett negativt sätt – min teori är att det har med tysk skådespelarstil att göra (jag tror i alla fall att rollerna här gjordes av inhemska talanger). Minns ni de tidiga Beckfilmatiseringarna med Gösta Ekman? Då minns ni också att det av samproduktionsskäl förekom tyska skådisar dubbade till svenska vilket gjorde ett rejält löjligt intryck. Här kommer min tes: Problemet var inte dubbningen utan de tyska skådespelarna i sig. Utan att riktigt kunna sätta fingret på varför så är den tyska formen av överspel mer påfrestande än brittisk och t o m svensk. En over-actor leder tankarna till teaterskolning och Shakespeare, en Über-Spieler mer till alptoppsreklam för rengöringsmedel.

Nu är det färdiggnällt. Tinker, Tailor… var bättre men det går inte att snacka bort sex timmars TV-tittande på en dag så med undantag för Hamburgresan och en del exilryska karaktärer (oj, nu slank det med lite mer gnäll) så är det bra. De sista två avsnitten är gruvligt spännande när säcken knyts ihop i Schweiz. Alec Guinness är fortfarande briljant när han denna gång tar ut svängarna lite mer (det går liksom inte att spela mer återhållsamt än i första serien), troligen för att han denna gång tvingas dra ett större lass.