noveller från det femtonde distriktet

En annan tid och en annan plats är känslan när jag läser Mavis Gallants samling texter. Från det femtonde distriktet lämnar mig på något sätt ganska oberörd. Människorna befinner sig oftast i Frankrike, det är efterkrigstid och den minsta gemensamma nämnaren för novellerna kan vara rotlöshet eller oförmåga att anpassa sig till förändringar. Närmast kommer jag att tänka på brittiska romaner och noveller om en tid som flytt, där då ofta den viktorianska eran, en tid och ett sätt att leva som oundvikligt är förbi. Tiden har passerat och människorna står vilsna och oförmögna att förändra sig kvar och det fångar mig inte. Inte just denna gång.

Hyllat den här, i mångas tycke klassiska samling, har istället både recensenter och andra bloggare. Eva Johansson beskriver i sin recension i SvD hur

”Gallants noveller – för hon är i första hand novellförfattare, och en alldeles lysande sådan – rör sig fritt över världskartan och tecknar en tillvaro där exil, främlingskap och rotlöshet utgör villkoren för de ofta vilsna gestalter som befolkar hennes berättelser. ”.

”Noveller är inte kapitel i en roman, har Mavis Gallant skrivit någonstans. Så rätt. Sluka inte de här berättelserna en efter en i ett enda svep. Vila i dem, låt dem verka – och värka – i själen. Det kommer de att göra. ”

Måhända kommer de att stanna längre i ert minne än i mitt. Jag är inte övertygad om att jag återkommer till dem, de kändes för distanserade och kyliga för mig.