Klassikerläsning: The Catcher in the Rye (J.D. Salinger)

Tyvärr kan inte The Catcher in the Rye bli föremål för en Klassiker i blindo-läsning. Dels är det sjätte eller sjunde gången jag läser den och dels har jag numera läst mer om Salinger än av Salinger. En kort rekapitulering av Salingers liv: Han hoppar av skolan ett antal gånger, gör fyra år i armén under kriget, är obstinat kompromisslös med sitt skrivande och drar sig tillbaka till en stuga i skogen. Alla dessa komponenter finns i Catcher, trots att den skrevs innan eremitperioden inleds. Salinger finns dels i huvudpersonen Holden Caulfield, men också i dennes bror D.B. Eller snarare är Holden en tonårsversion av Salinger men begåvad och tyngd med Salingers erfarenheter från bl a kriget och D.B. är den framgångsrike men kompromissande författare som Salinger redan valt att inte bli. Nu blev det krångligt kanske, men den självbigrafiska delen går inte att bortse ifrån nu när man läst på.

Catcher i övrigt då? Alla som inte har läst den bör naturligtvis göra det snarast. Den numera sextio år gamla kultboken är närmast perfekt i sin tonsäkerhet när Holden berättar sin historia med sin lakoniska New York-slang (och vilken New York-skildring det är…). Ett obarmhärtigt men barmhärtigt porträtt av skarven mellan barndom och vuxenliv. Nu när man vet bakgrunden ser man tydligare hur berättelsen är hopfogad av ett antal episoder trots att den utspelar sig under bara några dygn. Salingers metod var (enligt biografin) att göra sig själv som författare transparent och inte på något sätt ställa sig mellan läsaren och berättelsen. Tekniken är här (enligt Gästbloggarn) att Holden får berätta sin historia och genom den får man glimtar av en helhet och av Salingers världsbild. Man har så småningom läst sig till tiondelen av isberget, men det finns ett helt isberg. Kanske är det alltid så med bra böcker – författaren skriver bara en bråkdel av det hon eller han vet om berättelsen.

Avslutningsvis får Holden förutom att berätta sin egen historia uttrycka en del väldigt roliga åsikter om diverse kulturyttringar. Bland annat får Laurence Olivier sin släng av sleven, för att inte tala om filmbranschen i stort. Hemingways A Farewell to Arms får en vänskaplig sågning (Henry är inte oväntat en phoney) och jag bara måste återge Holdens analys av Romeo and Juliet i ett samtal med två nunnor över frukost:

I liked it a lot. There were a few things I didn´t like about it, but it was quite moving, on the whole. […] Well I´m not too crazy about Romeo and Juliet. […] I mean I like them, but – I dont know. They get pretty annoying sometimes. I mean I felt much sorrier when old Mercutio got killed than when Romeo and Juliet did. […] All those Montagues and Capulets, they´re allright – especially Juliet – but Mercutio, he was – it´s hard to explain. He was very smart and entertaining and all. The thing is, it drives me crazy if somebody gets killed – especially somebody very smart and entertaining and all – and it´s somebody else´s fault. Romeo and Juliet, at least it was their own fault.

/Gästbloggare M