böcker•gästbloggare M•Gästbloggarnostalgi

Gästbloggarnostalgi: Dante

9 mars, 2012 by Anna 2 kommentarer

I serien ”Gästbloggarnostalgi” drar sig Gästbloggare M till minnes sin ungdoms läsupplevelser. Tänk Wahlströms gröna ryggar, besök på biblioteksfilialen i Rönnäng med öppettider tisdagar och torsdagar 18-20 samt slumpmässiga nedslag i föräldrahemmets bokhylla i gillestugan.

Det här lilla projektet måste starta med Dante, Bengt Linders pojkdeckare. Eller rättare sagt, vi måste starta med min kompis ”Lars i svängen” och vårt dualistiska förhållande. Om han föredrog Hymac-grävmaskiner så höll jag Åkerman som överlägsna. Om jag framförde vetenskapliga bevis på att anacondan med sina tretton meter var den längsta ormen kom han dragandes med någon suspekt tidningsartikel som påstod att gallerpyton kunde bli fjorton. Att Teenage Rampage var överlägsen Ballrom Blitz höll han inte med om och att han så småningom körde Zündapp när jag körde Puch behöver väl inte nämnas. Lars i svängen läste Bröderna Hardy. Alltså läste jag Dante.

En Dantebok hette typiskt något i stil med ”Akta dig för Hajen, Dante!” (jag tror faktiskt att den titeln fanns på riktigt, men har märkligt svårt att dra mig till minnes några faktiska titlar i övrigt). Någonstans under berättelsens kulmen uttalades sedan titeln av Dantes kompis Tvärsan. Tvärsan var (åtminstone så småningom i serietidningsvarianten) en lite smårultig skön kille med krulligt hår medan Dante var coolare med rakt hår (jag hade för övrigt krulligt hår medan Lars i Svängen hade rakt; så här 35-40 år senare kan jag erkänna att jag ville ha rakt). Samma berättelse utspelade sig bok efter bok: de sköna killarna i låga tonåren småskolkade, drev med sina föräldrar och lärare och råkade snubbla över några mystiska snubbar som de förföljde och överlistade efter lite kalabalik. Troligen överlämnades sedan skurkarna triumfatoriskt till polisen, minns inte riktigt.

Om man skulle våga sig på en pseudopsykologisk analys av varför det var så oemotståndligt att läsa samma berättelse om och om igen, dessutom i en ytterst påver form i huvudsak byggd på dialog mellan Dante och Tvärsan på en redan föråldrad Stockholmsslang, så är min teori tudelad. Dels var grabbarna så där skönt tajta och obekymrade som man själv skulle velat vara och fyllde samma idolroll som killarna i rökrutan med skolböckerna i plastpåse (vill här också flika in att Bröderna Hardy som jämförelse var rediga och lillgamla och absolut inte kunde fyllt samma funktion för Lars i svängen), dels var hela konstruktionen byggd på att Dante och Tvärsan kom i konflikt med vuxenvärlden och misstroddes för att sedan omvärderas när skurkarna besegrats. Behövs väl ingen närmare förklaring till varför det senare tilltalade en nioåring med ett förhatligt självfall.

/Gästbloggare M