viskleken

Så har jag då äntligen kommit mig för att läsa vinnaren av den gyllene kofoten 2011. Det är Svenska Deckarakademin som delar ut detta prestigefyllda pris och Arne Dahls Viskleken fick det med motiveringen: (Dahl…) visar vilken mästare han är på att känna av samtiden och få in både stämning och verklig aktualitet i handlingen. Vad är det då för någon bok han skrivit Dahl? 

Jag läste med ganska små förväntningar, jag har inte läst hela serien om A-gruppen eftersom de efter ett tag kändes tradigt polisiga och jag har samma invändning mot Viskleken. Jag kan konstatera att det är för mycket polisarbete för mig, det är visserligen nu en ny grupp poliser som kommer från hela Europa som ska samarbeta för att lösa brott med internationella förgreningar Opcop, men det lockar ändå inte helt. Brottslingarna har med hjälp av Internet och modern teknik lyckats lösa upp nationsgränserna, det handlar om stora pengar, miljöförstöring, maffian och ett litet lands vara eller inte vara. Fokus är, som sagt, på det polisiära arbetet och man lär inte känna varken poliser, offer eller förövare. Det saknar jag. Vad jag har förstått så är det här första boken i en planerad kvartett och kanske att man då får bättre grepp om människorna efterhand, för det är människorna jag vill åt. De mänskliga drivkrafterna och tillkortakommandena och trots drygt 500 sidor text så kändes inte Viskleken befolkad av människor. Lite besviken blev jag.