I Ngugi wa Thiong’os barndomsmemoirer Drömmar i krigets skugga är det inte den traditionella masaiskölden som symboliserar landet på fanan, eller för den del omslaget. Det är tågen, lastbilarna och vägarna. Och att Thiong’o menar att Kenyas framtid ska byggas av tekniska framsteg och utbildning står klart redan i början av den här vackert formgivna boken. Det är drömmen om att leva i ett modernt land och drömmen om utbildning som genomsyrar berättelsen som är byggd på Thiong’os egna minnen från en uppväxt på landsbygden i Kenya. Han väver skickligt samman sina barndomsminnen med Kenyas utveckling mot ett fritt land, de vita landägarna och kyrkan är överhögheter som inte kan utmanas. Ironiskt nog är det just kolonialmaktens och missionsstationernas skolor som gör att människor börjar att drömma om ett annat sorts land, ett land där alla har samma möjligheter, samma rättigheter. Några gör revolution andra går på väckelsemöten och fler och fler får möjlighet att utbilda sig, inte minst genom att de kallas in till den brittiska armén under kriget.
Jag läste den här självbiografiska boken med vidöppet sinne, jag har tidigare läst Aké – barndomsåren av Soyinka och Things Fall Apart av Achebe och jag väntade mig en bok i samma paritet. Ngugi wa Thiong’o har ju i många år nämnts som en av favoriterna till nobelspriset och jag inser att det inte går att jämföra rätt av, men jag är mer imponerad av Soyinka och Achebes beskrivningar av barn och ungdomstid i en afrikansk koloni. Jag uppfattar tonen hos Thiong’o lite mästrande; kom nu så ska jag berätta sanningen om hur det var en gång. Han beskriver i sin bok hur han genom livet influerats av både den muntliga berättartraditionen och gamla testamentets berättelser och där finns ett genomgående stråk av sedelärande historier. Och historia. Det här är en memoirbok som berättar en viktig historia om ett land i förändring och en pojkes strävan för att få ta del av läsandets och skrivandets magi.
Jag är inte säker på nobelprisspekulationerna, ska jag puffa för någon afrikansk författare så finner jag Nawal el Sadaawi eller Assia Djebar mycket mer spännande. Det är dags för en kvinna från Afrika. Lyssnar du Peter?
Hörde lite om honom i morse på radion i bilen! Kul att hitta ett inlägg om honom samma dag 🙂
Spännande, det får jag leta rätt på. Tack för tipset!
Jag gillade min bok bättre. Men visst ska det vara en afrikansk kvinna i år.
Absolut. En blomma av blod ligger i min läshög och väntar, jag får se om jag gillar den bättre?
Hans romaner är mycket bättre. Det verkar som han inte är riktigt inspirerad. Men det kanske är orättvist att jämföra honom med Soyinka som i mitt tycke skrivit en av de allra bästa memoarerna i litteraturhistorien att likställas med Gorkijs för att nämna ett annat stort namn. Men läs Om vetekornet inte dör den är läsvärd
Tack för tipset! Roligt att du hittat till min blogg, välkommen igen.