Konsten att vara kvinna (Caitlin Moran)

Moran är en trettiofemårig brittisk nöjesjournalist läser jag mig till i Konsten att vara kvinna. Hon är en slagfärdig humorist som troligen hade gjort sig bättre på orginalspråk – särskilt inledningsvis haltar översättningen i vissa passager och det är en lättnad när en ordvits visar sig oöversättbar och istället förklaras med en fotnot som hänvisar till engelskan. I en kaskad av populärkulturella referenser, dråpliga jämförelser och exempel från sitt egna liv skriver Moran en feministisk handbok för flickor, yngre kvinnor och medelålders gästbloggare. Och med handbok menar jag handbok – inget lämnas åt slumpen utan gränser dras och distinktioner görs i de gråzoner där modern feminism eventuellt tvekar. Hur mycket kvinnlighet är det okej att utnyttja på arbetsplatsen? Vilka kvinnliga kändisar är feminister och vilka är lakejer åt patriarkatet? Vilken kroppsbehåring bör inte tas bort? Skall man gifta sig, skall man skaffa barn, skall man plastikoperera sig – Moran svarar på allt. Och det är befriande, om ni fick uppfattningen att jag tyckte något annat.

Boken är upplagd så att den följer författarinnan från tretton års ålder, när hon ”blir kvinna” (i ett fantastiskt bra första kapitel beskrivs detta betydligt mer bokstavligt än så) till nutid och samtidigt, kapitel för kapitel, betar av olika områden en kvinna och feminist behöver förhålla sig till. Ett av områdena är just om man skall kalla sig feminist och Morans åsikt är att alla kvinnor skall göra det, dock med förbehållet att feminism definieras på Morans sätt. Jag gissar att medvetna och pålästa kvinnor kan ha diverse invändningar mot den pragmatiska form av feminism som boken förespråkar, men mig övertygar hon genom att aldrig väja för svårigheter utan resonera sig fram till en ståndpunkt (utan att någonsin predika, märk väl). Hon är som bäst när hon är som mest personlig och när svärtan plötsligt bryter igenom svadan. Det sker som väl är oftast precis i tid, när tempot och raljerandet börjar fresta på. Hennes beskrivning av förhållandet till systern Caz utgör kanske tio sidor totalt, men är så rått kärleksfullt att det är det jag kommer att minnas mest från boken.

Bloggredaktören verkar hålla på med något sorts genusvetenskapligt experiment och har gett mig två feministiska böcker på kort tid. Som man går man lite på äggskal när man skriver om sådant här, men om – jag säger om – Karolina Ramqvists Alltings början tolkas som självbiografisk känns det naturligt att jämföra med Konsten att vara kvinna då bägge handlar om brådmogna kvinnliga nöjesjournalister. Moran är oändligt mycket frikostigare med att bjuda på sig själv kan man konstatera, och det finns ett sorglöst förhållande till att göra bort sig – ofta i samband med drogintag – som känns brittiskt i brist på någon tyngre analys. Där Karolinas eventuella alter ego Saga är cool intill tråkighet är Moran bara cool och när Saga hänger med sunkiga redaktörer och Dramatenskådisar hänger Moran med Lady Gaga. Glömde jag att skriva att Moran också förklarar varför gaykultur och feminism går hand i hand? Det gör hon i alla fall.

/Gästbloggare M