älska mig din jävel – en arbetarskildring från Göteborg

Jag sitter vid barnbarnet J:s blåmålade köksbord i Lund och frågar:
– Är det verkligen sant allt det där som står i farfars bok?
– Nja, han har nog kryddat en del, han kunde ju berätta en historia. Vi har hört de där historierna hela uppväxten och de var aldrig riktigt likadana från gång till gång.

Och en räcka sammanlänkade historier består den självbiografiska boken Älska mig din jävel av. Några av dem känns just välkryddade, närmast som skrönor. Men säkert är det så, som de flesta goda historier, att de har en sann kärna. Hesslind berättar om ett liv som arbetaronge i barnrikehusen i Sandarna och det är gatans lag som gäller. Hårdast vinner, de svaga stöts ut och trakasseras och det gäller att inte förråda sin klass.

– Här är vi arbetare och inga jävla klokhuvuden! 
Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är märkvärdig. Trots att Jante sitter stabilt parkerad och tynger ned drömmarna om framtiden för solgårdsongarna och pappans rädsla för att grabben ska bli en förläst odugling så låter föräldrarna Lars studera till realexamen. Budskapet som Hesslind vill ge oss är att om vi har språket så har vi makten. Ingen kan sätta sig på en människa som kan uttrycka sig och tala i sin sak och han beskriver i slutet av boken så övertygande hur språket hindrar, särskilt vid högre studier. Det handlar inte om pengar, inte heller om politiska reformer utan om att äga ett språk. Arbetarongarna i barnrikehusen, bondungarna på slätten eller de nysvenska ungarna i miljonprogrammen; alla behöver ett starkt och rikt språk!

Förutom ett ljungande budskap om att orden är de bästa vapnen så är det här också ett tidsdokument, jag kan tänka mig att de som vuxit upp i Göteborg under 40 och 50-talen känner igen många av miljöerna och företeelserna. Lars Hesslinds väg mot utbildning var skolan förstås men också kontakten med konstnärskollektivet Paravan och jazzen, en basfiol på avbetalning och medlemskap i Landala Red Hot Stompers. Hade önskat att jag kunnat bjuda på en stompig gladjazzlåt som avslutning men Youtube hade inte en enda snutt film med de glödheta stamparna. Nu tänker jag skicka den här boken vidare till mina svärföräldrar, säkert kommer de att känna igen ett och annat.