inte helt perfekt – perfekt underhållning?

Svar: Nja. 

I delar av den här boken är Lucy-Anne Holmes helt osannolikt rolig,  hon driver hejdlöst med drömmen om den perfekta kroppen, det perfekta förhållandet och det perfekt inredda kändishemmet. Oslagbar scen är när antihjältinnan Sarah Sargeant kommer in i filmstjärnan Dolph Waxs matsal i Hollywood och där står ett bord utan stolar. Det är James Deans matbord och det får inte vidröras… Sarah är den typiska, rättframma, engelska tjejen och á la Bridget Jones hamnar hon i de mest pinsamma och oväntade situationer. I 50 sätt att träffa den rätte hittade hon efter mycket möda kärleken i rummet bredvid och nu är det dags att försöka sig på det där med förhållande, enkelt är det inte.

Inte helt perfekt är en habil chick-lit. Jag skrattade många gånger och beundrar Holmes kavalkad av situationer som ligger precis på gränsen till vad som skulle kunna vara sant. Särskilt livet i Hollywood tycker jag är oemotståndligt roligt skildrat men där finns en lite unken smak som dröjer sig kvar när jag läst klart. Könsrollerna känns sådär. Sarah är inte längre den starka tuffa bruden som likt en svensk Lotta mirakulöst krånglar sig ur de flesta knipor. Hon är allt mer osäker på sig själv och undrar allt mer vad andra ska tycka, konceptet bygger, enligt mig då, på att klanttjejen står stadig och att allt rinner av henne. Så är det inte längre med Sarah. Invändning nummer två är all kroppsvätskehumor, det är bara inte min grej. Där måste finnas annat än könshår, pruttar och flytande bajskorvar att skämta om påpekar småtråkig tant. Möjligen är sådant småchockerande och kittlande att läsa om i prydare länder än Sverige men här känns det bara plumpt och förutsägbart.  

Synd, för jag tyckte att 50 sätt att träffa den rätte var en smart och fräsch underhållningsroman, Inte helt perfekt når inte hela vägen fram. Den snubblar på porträttet av den frispråkiga Sarah, hon har plötsligt blivit mänsklig. Jag vill ha en supertrygg, kaxig antihjältinna!