dagar i tystnadens historia

Det är verkligen roligt att Nordiska Rådets litteraturpristagare Merethe Lindström fått mycket, mycket media i samband med mässan. Hennes roman är alldeles särskilt fin läsning som på norska har titeln Dager i stillhetens historie.  Omslaget visar tomma öde rum utan liv och stilla, lugn och välskriven är berättelsen om Simon och Eva. De har levt ett långt liv tillsammans men nu finns inte längre tillsammans, bara tillvaro sida vid sida.

Vissa dagar glömmer jag nästan hans tystnad. Då känns det bara som en övergående stillhet, att vi snart kommer att prata med varandra. Han kommer att säga något och jag kommer att svara. Vad jag saknar det.


Simon har valt att tystna helt, måhända återupplever han tiden under kriget då hans tystnad i gömstället var en fråga om liv och död?  Eva får i sin ensamhet tid att minnas allt det där som förblev osagt dem emellan. Yngsta dottern menar att fadern behöver professionell vård och tanken på att lämna bort sin make till okända väcker starka minnen av när Eva lämnade bort sin förstfödde son. Där finns så mycket osagt och att stå ut med sin egen tystnad är en sak men att stå ut med någon annans är svårt, känslan av att vara osynlig, oviktig och betydelselös tränger sig på.

Merethe berättade på bokmässan att hon i många av sina texter vill undersöka nära relationer och hur samtalet, eller bristen på samtal påverkar en familj. Merethe vill ställa frågorna och inte ge så många svar, hon vill sätta igång en process hos läsaren där tolkningarna av skeendet är många och det har hon verkligen lyckats med. Dagar i tystnadens historia är ingen bok som man lägger ifrån sig och är färdig med, den pockar på och tränger sig in i mitt liv och är på det viset både stökig och störande i all sin lågmäldhet.

Samtalet mellan Merethe Lindström och Gaute Heivoll på mässan har jag skrivit mer om här.