jag borde sagt det först – Annika Wall

bild: Wahlström & Widstrand

Vilket perfekt omslag den har, Annika Walls relationsroman Jag borde sagt det först. Det glättiga bokmärket med mannen i frack (snygg blinkning till texten) och kvinnan som ser ut som att hon drömmer om det perfekta och ordningsamma livet är nu sönderklippt och delat i två. Färgerna signalerar idyll och visst har Sofia-Kristina jobbat hårt i många år för att skapa den perfekta familjen.

Hon träffade Kristian på en av hans spelningar, de flyttade till stan, gifte sig, fick barn och köpte hus. Huset har Fia renoverat och medan Kristians karriär har gått i stå så trivs hon med sitt jobb på reklambyrå. Hon är familjens projektledare (jag höll på att skriva duktiga Annika) och han sitter i sin mancave – studion i  källaren och skriver låtar. De är runt 40 och ytan är perfekt, tonårssönerna välartade, Arabiaserviserna står i skåpet och trädgården härligt lummig. Instagramkontot är välbesökt.

Så börjar då romanen i försommartid med att Kristian säger att han vill skiljas. Hon har blivit för tråkig. Hon är visserligen fortfarande snygg men ack så tråkig. Hon vill jobba, ha ordning överallt och hemmet ska vara som en utställningsyta där inget liv får plats, han vill ha förändring. Så får vi följa med i Fias liv mot den definitiva separationen i slutet av sommaren och jag ska erkänna att jag emellanåt fick ett bryt på det här paret. Igenkänningen är stor och man vet inte om man ska fnissa åt framförallt honom eller om man bara ska bli irriterad. Hon har ett kontrollbehov utan dess like (vilket jag kan känna igen mig i så det förstår jag mig på) och han vägrar att bli vuxen (vilket jag inte fattar lika bra, vem vill vara en jättebebis?) Annika Wall skildrar det där spelet mellan man och kvinna så på pricken att det nästan börjar klia emellanåt. Hela sommaren går Fia och irriterar sig på att hon inte var den som sa det först. Den som tog bladet från munnen och vågade erkänna att det här projektet lyckliga familjen var slut. Att hon sedan låter Fia dricka sitt kaffe i i en Sniff-mugg (jag har också en) och att Krille samlar på fräcka el-gitarrer där ner i sin grotta gör att jag helt kapitulerar. Den där mannen alltså, hur tänker han? Sofia-Kristina (döpt efter drottningar) kanske nu förändrar sitt liv och gör det hon vill utan att fråga? Det gäller bara att veta vad man vill när man blir ensam efter 20 års tvåsamhet. Hon byter mugg till Snusmumriken så får vi se vad som händer.

Eftersom jag följer Annika Wall i sociala medier så vet jag att det ska komma en fortsättning – den ser jag fram emot!