Vinterdagbok (Paul Auster)

I Vinterdagbok är Auster väldigt konkret. Han har blivit medveten om sin dödlighet och det här är en skildring av livet fram till ålderdomen (han är sextiotre) och han berättar om det genom att katalogisera sitt fysiska liv så här långt – sin kropp, var och hur han bott, när han varit nära döden och hur han reagerat fysiskt på psykologiska trauman. Han beskriver sina föräldrars åldrande och rekonstruerar deras liv. Han beskriver sin ungdoms kärlekar, sitt långvariga äktenskap och sin relation till hustruns familj. Allt skildras med en exakthet som skulle kunnat kännas klinisk om det inte var för den allestädes närvarande respekten. Respekten för sig själv (eller sin kropp kanske) och alla andra han skriver om. Det som kunde blivit åldersneurotiskt (vilket ju inte behöver vara fel; tänk Haren vilar) blir istället modigt. Modigt genom att han ser rakt genom sina sextiotre år och förbi dem mot åldrandet utan att flacka med blicken.

Nu låter det som att man skall läsa boken i terapeutiskt syfte, eller åtminstone att Auster skrivit den i ett sådant, men den är också en befriande opretentiös självbiografi, med ett par vackra personporträtt och en charmig flirt med Brooklyn som ju är så poppis nuförtiden. Det finns inte ett uns av självupptagenhet trots att Auster skriver i duform till sig själv, vilket spontant låter hemskt, eller hur, och trots att han är så tekniskt skicklig att man kunde ryggat tillbaka av den anledningen så känns boken genuint sympatisk och ärlig. Det är inte hemskt i alla fall, det är vackert. En vacker liten bok om liv och död.

/Gästbloggare M