minitidningskrönika – efterdyningar till Gedingate
Vågorna skvalpar vidare i Gedingate, efterdyningarna har till och med nått den stora morgontidningen på krönikeplats. I Kulturdelen kommenterar SvD och de kallar det Lagerlöf-gate men same same, Bernur och Annika Koldenius var några av de drivande bloggarna i min feed om någon händelsevis skulle ha missat.
Elise Karlsson propagerar i SvD att Läsandet mår bäst av valfrihet och jag känner mig än en gång dubbel. Ja, läsandet mår bäst av att göras utav lust, samtidigt finns där mängder med barn och ungdomar som aldrig kommer in i läsandets värld eftersom de inte blir introducerade och välkomnade. I min värld skulle det finnas intresserade och kunniga litteraturlärare i alla årskurser från skolstart. När jag läser att var åttonde lärare under 40 inte läst en enda skönlitterär bok under det senaste året så blir jag beklämd men inte förvånad. Det finns språklärare som inte läser böcker, det finns grundskolelärare som undervisar i svenska som gladeligen säger att de inte läst en bok på flera år. Jag tror på att barn måste få en väg in i läsandet i unga år där de succesivt närmar sig olika genrer och olika typer av texter. En undervisning där eleverna får höra högläsning noga utvald, arbeta med bilder, symboler och språkelement. Tillsammans med någon som brinner för skönlitteratur går det lätt! Måhända ska vi dela upp ämnet svenska i två igen? Språklära och litteratur? Vad tänker ni andra, ska vi låta elever läsa fritt eller är det dags för en läskanon?
 |
| ur GP, 19 januari 2013
|
I GP idag 19 januari kan jag läsa en fin intervju med Sven Eric Liedman med rubriken Viktiga val formar livet – och en mening fastnar särskilt.
GP recenserar Liedmans bok Livstid och den texten länkar jag till här.
Hur tänker ni om valfrihet? Vad behöver vi människor för att kunna välja fritt?
Ja, det här en är intressant och viktig fråga. Att lärare som undervisar i svenska bättre kan engagera unga till läsande skriver jag under på direkt. Engagemang och intresse är smittsamt. Ibland tar jag med mina utlästa böcker och recex till eleverna och ger bort till dem som tycker att de verkar intressanta. Sällan blir engagemanget hos eleverna så stort som då.
Under skolgången kan läsning vara en svår balansgång mellan tvång, lust och utmaning. Kompetenta bibliotekarier och lärare vet hur man hanterar denna balansgång. En litterär kanon på gymnasiets teoretiska program kanske skulle kunna fungera (våra grannländer har det), åtminstone om de litterära verken introduceras av engagerade lärare. Medan mina bibliotekarievänner suckar över hur lärare förstör ungdomars läslust med klassiker vill jag komplettera bilden med de ungdomar jag träffat som stolt utbrister att "Brott och straff" eller "Thérèse Raquin" är de bästa böcker de läst. Att ta del av det gemensamma kulturarvet har ett värde i sig. Dessutom är böckerna bra, det går inte att komma ifrån (alla klassiker är inte bra för alla individer, men ändock).
En litterär kanon ger inte fler läsande ungdomar, men om Skolverket vågar sig på att göra en, kanske vi kan få en diskussion om vad som är ett kulturarv värt att bevara och belysa. En sådan diskussion skulle jag tycka var intressant av få ta del av.
Jag blir helt ställd när jag läser att svensklärare inte läser! Det är lika absurt som om jag som psykolog inte skulle bry mig om hur folk mår! Vi måste ha läsande lärare i litteratursvenskan så då får man väl lov att dela upp ämnet igen.
Vad gäller valfrihet tror jag att den på många sätt är en chimär. Många läser det som syns utan att fundera så mycket över att det kan finnas annat.
I skolan tycker jag att man både ska läsa valfritt och styrt. Och prata om allt som läses så klart 😉 Och ha lärare som tydligt står upp för vissa värderingar.
Ja Lyran. Det finns svensklärare som inte läser. Som 2013 läser alla suneböckerna högt under lågstadiet för de är så festliga.
Ja Josefin, jag skulle vilja lyfta fram diskussionen om en kanon. Vad skulle vårt kulturarv bestå av, hur kan vi genom läsning bevara och utveckla vårt land? Där finns en tanke om bildning också som sällan luftas. Undra om en delning av svenskämnet skulle sätta ljus på litteraturen. När jag gick på gymnasiet så fick man ju två olika betyg i sv. Det kanske inte var så dumt?
Jag tycker det är skrämmande att inte lärare läser mer än vad de gör. Läsning är jätteviktigt!!! Om vi ska ha en kanon??? ja, kanske som Josefin skriver här ovan för att få en diskussion om kulturarvet i litteraturen och finnas som förslag i det centrala innehållet för de lärare som inte har egna kunskaper i läsandet. Att läsa för mig är lust och så ska det också få vara för elever.
Ja läsandet måste vara drivet av lust! Men precis som med mycket annat så är vi människor ibland lite bekväma. Om man inte har någon som puffar på och presenterar alternativ så väljer man kanske det som man känner igen och tar emot minst. Sen kan man ju undra om lärare i språk som inte läser ska vara just lärare i språk.
Jag håller med Lyran om att man i skolan ska läsa både självvalt och styrt. Men jag tänker samtidigt att jag inte tyckte om något jag läste i skolan, knappt i gymnasiet! Just för att det var förknippat med skolan. Först när jag hade skakat av mig den känslan var jag redo att plugga litteraturvetenskap och det älskade jag. Men det tog flera år, innan dess läste jag inte en självvald klassiker.
Jag fick höra en fantastisk historia häromdagen, av min pojkvän. Det gick ganska dåligt för honom i skolan i högstadiet. Sen fick de i uppgift att läsa hundra sidor i veckan. Det kunde vara vadsomhelst, så de flesta fuskade och läste Bert och annat och tappade all lust för läsning. Men min pojkvän tänkte: äh, jag testar. Så började han låna böcker på bibblan för fullt och insåg att han älskade att läsa, plöjde klassikerna etc. Läraren häpnade några månader senare på ett föräldrarmöte, och berättade att allt hade pekat uppåt. Och kort därefter började min pojkvän skriva poesi osv. Idag läser han massor och skriver och målar, vilket han nog inte hade gjort om det inte vore för den där ganska fåniga regeln i skolan. Men för andra av hans klassisar gjorde samma regel att de vägrar läsa en bok idag. Jag beundrar verkligen ambitiösa och engagerade lärare, de kan förändra så himla mycket! Men det verkar galet svårt. Jag har alltid varit en ambitiös elev och kommer från en annan socioekonomisk grupp än min pojkvän. Så även om jag hade mest dåliga svensklärare har jag alltid skrivit och läst, ända sen jag var liten har jag velat bli författare. I mitt fall spelade det inte så stor roll vad vi läste i skolan, jag läste det lydigt och det gjorde varken från eller till. Men det hjälpte naturligtvis att lärare uppmuntrade mitt skrivande och sa att jag skrev bra.
Gud, som vanligt svamlar jag iväg. Slutsats: Heja bra lärare! Att det inte är ett av de mest högavlönade jobben i vårt land tycker jag är helt sjukt.
Kombination av självvalt och styrt låter som en bra tanke. Viktigt är också samtalet om böcker, om det som elever väljer att läsa är fyllt av underlig människosyn eller annat så måste det finnas ett samtal. Tydliga vuxna som står för samhällets värdegrund.
Du har säkert alldeles rätt i att för vissa elever, ur vissa samhällsklasser spelar det ingen roll vad skolan erbjuder. De kommer att läsa ändå, det är alltså en viktig klassfråga det här med undervisning i läsning och bildning. Inte enkelt.
Ja, samtalet är självklart extremt viktigt och, som du säger, att man poängterar människosyn osv.
Ja, det är verkligen en klassfråga. Jag är från medelklassen, mina föräldrar läser och är akademiker osv. Inte min pojkvän. Men det finns ju undantag också och det är hoppfullt.
Det finns undantag, men det känns som de blir färre. Mer spännande litteraturundervisning till alla!
Visst finns det undantag 🙂 Min pappa gick 6 år i skolan, mamma var först i sin familj med att ta realen. Men studenten var inte att tänka på. Ingen av dem läste när jag var liten. Själv blev jag tokläsande akademiker, bland annat p g a bra lärare och bibliotekarier.
Visst finns det undantag, jag själv är uppvuxen i en miljö där bara Året Runt lästes men jag hade mycket bra lärare på låg och mellan som visade mig en annan värld. Det är så viktigt med bra litteraturundervisning i skolan!
Jag är så kluven till det här med kanon. Kulturarv, bildningsideal (som jag tycker det talas för lite om i svensk skola), identitetskapande – allt det talar för en kanon. Samtidigt innebär det också att vissa författare väljs bort och kanske glöms bort och det finns risk för en ganska snäv litteratursyn. Det talar emot en kanon. Men, kanon eller inte, att så få lärare läser är oroväckande. Kanske allra mest oroande är att även svensklärarna läser så lite. Jag har svårt att förstå varför. Borde inte litteraturen vara en stor del av det som lockar med att bli just svensklärare? På gymnasienivå handlar alla kurser till stor del om litteratur. Hur klarar man av att sköta sitt jobb om man inte läser vare sig klassiker eller modern litteratur. Å andra sidan har vi ju helt tappat bildningsidealet i Sverige och det är där litteraturen har sin starkaste hemvist. Så, även om det är oroväckande kanske vi inte skall vara så förvånade?
Nej, jag är inte alls särskilt förvånad. Läsning är en långsam aktivitet som ska tävla i uppmärksamhet med mycket annat. Kanon eller inte kanon vacklar jag själv kring hela tiden. Ena dagen tycker jag att det vore en fin idé och nästa så tycker jag inte alls att det funkar. Vem ska i så fall bestämma? I Danmark har de ju en kanon med utvalda titlar och det verkar funka sådär. Samtidigt har alla människor som gått i skola i Sverige en gemensam referensram som man kan förhålla sig till om man läst samma litteratur. Vojne, inte lätt. Men diskussionen förs alldeles för tystlåtet tycker jag!
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.