allas älskare, ingens älskling – Per Hagman

Hur kan jag ha missat att läsa Per Hagman? Tack Hermia för att du Instagrammade häromdagen, nu hittade jag till Allas älskare, ingens älskling. Någonstans hade jag fått för mig att hans böcker vara av det där navelskådande slaget som bara geniförklarade, missförstådda unga lovande manliga författare kan skriva och så var det något helt annat. Generationsroman är ett annat epitet som gjort att att jag hoppat över och visst är det här en generationsroman. Romanen om generationen av en gång unga coola män som går direkt från att vara tonåringar till pensionärer, utan att passera vuxen.

Han är vagabonden som blir allt äldre och människorna på extraknäcken i Marstrand eller i en bar i Göteborg blir allt yngre, vännerna har familj och snart sitter han i ett hörn med en gammal krögare och utbyter skrönor. En krögare som för övrigt var min arbetsgivare i slutet av 80-talet … Det här är en självbiografisk roman som är fantastiskt fint skriven. Berättaren inbillar sig i det längsta att han står fri från den gängse normen, att han har friheten att välja sin väg, att skratta åt kulturetablissemanget . Sanningen är att hans liv styrs av rastlösheten som ständigt gnager och som betvingas med rutiner. Stamhaken i Nice, krogen på Lampedusa, revolutionen i Tunis ingenstans är lika hemma som den gamla skolan på Slätta där han läser en hög Gresablaat och där hans pappa vill ha middag mellan nyhetssändningarna. Penningen och kronofogden tvingar honom att stanna upp. Vara med i babel och kanske till och med sitta i en panel med Göran Greider. Skam vet.

Jag ska nu läsa resten av Per Hagmans produktion, det skall bli ett nöje!