Skuggland – Jonas Brun

Skuggland besegrar läsaren till slut. Efter en inledning som andas banal igenkänningslitteratur (återkommer till detta senare) blir historien alltmer suggestiv. Erik och Erik, grannpojkar i villaområdet, är oskiljaktiga. Deras symbiotiska förhållande kulminerar en varm sommar för att sedan aldrig bli sig likt när barndomen obönhörligt tar slut. Berättarjaget Erik ser sin namne distansera sig för att en kväll spårlöst försvinna tillsammans med en tredje pojke – en olöst kriminalgåta som aktualiseras vid berättelsens början och väcker till liv de minnen som är romanen. En klassisk skildring av skolgårdsångest och föräldrar i varierande grad frånvarande och otillräckliga i sina försök att nå barnen interfolieras med symboliska paralleller som den nu vuxne Erik drar till försvinnandet. Berättelser från sagor, kändisliv och tevespel. Michael Jacksons gradvisa utplånande av sig själv, hans ovilja att lämna barndomen och hans slutliga försvinnande från offentligheten när han misstänks för pedofili rymmer i sig hela huvudberättelsen. Kanske är även den senare bara symbolik – den försvunne Erik är berättar-Eriks skugga påtalas om och om igen och kanske är han bara ett alternativt livsöde. Den Erik som förnekar den sexuella laddningen mellan de bägge försvinner in i skugglandet om man så vill.

Nog övertolkat och tillbaka till inledningen och en personlig utvikning om hur svårt jag har för tidsmarkörer och samtida samhällsfenomen i romaner. Det finns ett antal teman, några för många, i boken som känns sönderbloggade i brist på bättre ord. Det finns liksom inte mer att skriva om svenskarnas förhållande till hus och hem, om smygrasism eller klassfesttrauman. Troligen är det inte Jonas Bruns fel utan alla spaltkilometrar man läst tidigare, insiktsfulla och banala. Jag förstår lockelsen i att spränga in slikt i berättelsen, men de stjäl bara fokus från den hårda existensiella kärnan i Skuggland. När Brun istället tar ett kliv ur berättarrösten och… ja, det heter nåt speciellt när man kliver ur rollen och vänder sig direkt till publiken… för att göra det övertydliga övertydligt är det elegant och starkt. En randanmärkning kanske, men du tappade mig nästan där i början som sagt, Jonas.

/Gästbloggare M