Kina med tio ord (Yu Hua)

De tio orden som beskriver denna gigantiska nation på frammarsch är Folket, Ledare, Läsning, Skrivande, Lu Xun, Skillnader, Revolution, Gräsrötter, Plagiat och Bluff. De tio kapitlen blir en färd från Maos Kina, via författarens uppväxt till dagens hyperkapitalism. Huas huvudtes är att samma mentalitet som möjliggjorde Det Stora Språnget och framför allt kulturrevolutionen är densamma som möjliggjort den halsbrytande utvecklingen efter Maos död. Det är en intressant skildring av en kultur där nyckfull toppstyrning blandas med halsbrytande egna initiativ bland de gräsrötter som tar alla chanser som ges, med hög riskbenägenhet, för att det just inte finns något att förlora om man tjänar 800 kronor om året när andra lever på västerländsk nivå. Hua exemplifierar rikligt hur liv vänds upp och ned idag på samma sätt som under kommunisttiden, utan individens egen förskyllan. Med de defaitistiska kinesernas uttryck vänds pannkakor och en revolutionär igår är en kontrarevolutionär idag och en mångmiljonär igår är en brottsling idag. Om man skall tro Hua finns det många likheter med oligarkernas Ryssland i att den ekonomiska lyckan står den djärve bi i ett land med godtycklig lagskipning.

Intressant som sagt, men är det bra läsning? Det är ju ingen roman, men det finns självbiografiska inslag som skulle kunna läsas som litteratur snarare än journalistik och de är bra men inte fantastiska, man får inte riktigt lära känna författaren. Det som är bäst är pojkårens skildring av en skolgång i upplösning under kulturrevolutionens första år, med gäng av gatpojkar som revolutionära celler och Huas storebror som en klassisk översittare förklädd till rödgardist. I denna berättelse förstår jag mekanismerna som Mao spelade på bättre än i något jag läst tidigare. Undrar om det inte skulle behövas fler förstahandsberättelser av människor som verkat på fel sida den moraliska gränsen. Eller är det en omöjlighet – litteratur är per definition empatisk?

/Gästbloggare M