testamente – Nina Wähä

Nina Wähä läser själv sin roman Testamente och hon gör det mycket bra. Det här är en fantastiskt bra bok om hur det är att lämna sin barndomsbygd och sedan återvända. Hembygden för Annie är Tornedalen på den finska sidan och hon har vuxit upp med älven brusande i fjärran, jorden som skall brukas och arbetet på gården som skall utföras oavsett vad som händer. Syskonskaran är stor, 12 barn är i livet och så de två som saknas och som så starkt påverkat familjelivet. Vi som läser vet från första sidorna att det har begåtts ett brott, men vad har hänt och varför?

Romanens allvetande berättare finns i nutid och hen tar oss med till 80-talet då äldsta levande systern Annie återvänder till sin hemby för att hälsa på. Det är juletid och hon är gravid, hon bor nu i Stockholm och hon vill hon åka hem för att träffa sin mor Siri och far Pentti. De minsta syskonen bor fortfarande hemma och en händelse i början av besöket gör att Annie och syskonen slutligen inser att något måste hända. Modern måste få hjälp att lämna sin make, hans grepp över familjen är inte sunt och han styr med våldsutbrott och tigande.

Under romanens gång så får vi följa de olika syskonens liv, föräldrarnas uppväxt och alla de olika rösterna bildar en väv av arv, socialt och genetiskt. Jag lär känna de olika människorna i den här familjen och deras liv och erfarenheter är liv och erfarenheter som många som vuxit upp på landsbygden kan känna igen. Min pappa hade 12 syskon i livet och dynamiken i en stor syskonskara skildrar Wähä så fint. Hur en sammanhållning finns där men också spänningen mellan de som stannade och de som gav sig av, de som fick möjlighet att utbilda sig och på så vis alienera sig från sitt ursprung. Att komma bort, att se annat gör att några av syskonen ser på sin uppväxt med en annan blick. Särskilt Annie brottas hela tiden med sitt ursprung, hon har inte berättat för barnets far om sin uppväxt och nu ska hon själv bli en liten familj. Att ha en närvarande pappa till sitt barn har hon ingen erfarenhet av, hennes egen pappa har varit en tyst och ofta våldsam skugga som förmörkat familjen. Hur vill hon välja att leva sitt liv med det nya lilla barnet? Vilket arv ska hon skicka vidare? Vilken sorts mamma ska hon vara? Siri bakar sina småkakor, byker sin tvätt och vill inget hellre än att alla hennes barn skall vara hemma. När familjen är samlad så har hon det bra och under de dramatiska år som romanen huvudsakligen utspelar sig så samlas de ovanligt många gånger, fram tills att de får höra sitt testamente blir uppläst. Kan Annie välja något annat utan att för den sakens skull förtränga sin bakgrund? Är det möjligt?

Det här är en mycket sorglig och drabbande roman som jag tyckte oändligt mycket om.  Den rör vid något hos mig som gör mig så både ledsen och tacksam.