fågelhuset – på tal om praktikanter

Helgens första bok blev Ester Roxbergs fågelhuset som totalt knockade mig. Så smart, så tragikomisk och så precis i tiden. Senaste veckorna har diskussionen i media, åtminstone i Göteborg, handlat om praktikanterna som jobbar livet ur sig med hopp om en fast anställning. I Göteborg har en cafekedja fått bära hundhuvudet, i den här romanen är det det stora förlaget.

Liv är 23 och vill börja sitt arbetsliv, hon längtar efter en plats att höra till och praktikantplatsen på kontoret blir hennes. Kontoret är skådeplatsen för den föreställning som ska börja och riktigt förbannad blir man om att läsa hur den manipulative chefen utnyttjar sin ställning och sorgligt känns det i hjärteroten att läsa om hur jobbarkompisen Lou bygger sitt luftslott med fågelhus, författardrömmar och fantasifulla framtidsplaner. Men hoppfullheten finns där också, jag blir glad över att läsa om den smarta unga tjejen som trots att hon närmast tvingas med i ”tävlaomettfastjobbspel” kommer ur allsamman med värdighet. Det är Livs naiva och totalt respektlösa blick som observerar och förmedlar och utmanar mig och jag är golvad.

Uppe på åtta igen kan jag konstatera att myten om att ungdomar vill vara friare och inte vill ha samma sorts anställningstrygghet som tidigare generationer är just bara blaha. Klart alla vill känna känslan av att göra nytta, höra till, klart vi vill känna oss trygga både socialt och ekonomiskt. 20 – 40 – 60 åldern spelar ingen roll, det här är en liten roman som vänder du till alla och som jag genast ska lämna vidare till dottern.