en sekund i taget – ett steg i sänder

En sekund i taget, ett steg i sänder så inrättar man sitt liv när man blivit ensam kvar. Febern har dödat både familjen och bästisen, platsen där hon bott hela sitt liv är en kyrkogård och Hedvig är ensam själv. Hon måste förlita sig till sig själv, klara sig, fatta  rationella val och överleva och där finns inget utrymme för känslor. Hon minns en bondgård som hon besökt en gång och beslutar sig för att försöka ta sig dit, där borde det finnas möjligheter till både mat och sällskap av djuren. Så följer jag Hedvig i hennes kamp för överlevnad, ensamheten är svår och till sist kan inte känslorna och minnena tryckas tillbaka längre. Hon behöver andra människor, hon behöver någon att prata med. Hon behöver en vän.

Sofia Nordins nya ungdomsroman är väldigt långt från mina vanliga genrer och det märks när jag läser, jag är inte särdeles intresserad av vad som händer Hedvig och jag kan inte riktigt leva mig in i hennes situation. Mitt betyg blir ljummet men jag inser också att det här inte är en bok som vänder sig till mig, jag kan tänka mig ett antal unga tjejer i övre mellanstadiet som skulle sluka den här boken och säkert uppskatta den mer än vad jag gör; lite för banalt, lite för enkelt. Samtidigt en ömsint skildring av en flicka i tolvårsåldern som tvingas att ta ansvar för liv och död.

Jag har tidigare skrivit om Gå sönder, gå hel och Det händer NU som jag båda tyckte mycket om.