svarta korpar över Villette

Det här är en bok om en synnerligen sofistikerad hämnd som drabbade ett helt land, och i förlängningen en hel världsdel. Handlingen utspelar sig i Luxemburg, Belgien och på Island och den börjar med en mördad modell. Trådarna leder snabbt till två bröder som lett ett isländskt bankimperium och som av en händelse så blir utredningen av mordet och en undersökning kring en isländsk banks bankrutt de två första fallen som hamnar på Martine Poirots bord. Hon har återvänt till Villette efter hemmafrutillvaro i Uppsala dit hon följt sin svenske man och hon inser snart att hon saknat sitt yrkesliv. Enligt hörsägen är det här den sista i serien om Martine Poirot, undersökningsdomare vid den belgiska polisen, tvåbarnsmamma och faster till en ung modedesigner. Man kan undra om det verkligen är dags att pensionera hennes karaktär och avsluta serien? Det vore synd för jag tycker böckerna blivit allt bättre genom åren.

Jag känner ett litet stygn av dåligt samvete för den här boken inte riktigt fick den chans den förtjänade. Det som blev problematiskt för mig när jag läste den här ganska snälla deckaren var att jag började fundera på andra saker mest hela tiden, jag börjar googla efter korpens symboliska roll i olika kulturer och läser på om isländska bankkraschen, jag letar upp mina texter om Tomas Bannerhed och Korparna som fick augustpriset häromåret och läsningen går faktiskt ovanligt långsamt framåt.

Inte för att det är en dålig bok utan för att storyn inte riktigt fångade mig, just den här veckan. Synd, synd för det här är, enligt mig, den bästa av alla böckerna i Villetteserien. Den känns både modern och aktuell och som alltid är Ingrid Hedströms kriminalromaner både välskrivna och snyggt disponerade. Lagom långa, lite smått spännande sådär att man kan rekommendera dem till läsare som inte gillar våld (eller för den delen till unga som inte har åldern inne för de riktigt slaskiga deckarna).