bara någon att straffa – nu reser bloggen till Gotland

Vi pratar i imperfekt för att nuet vill jag inte veta av, framtiden är inget att prata om.

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström utspelar sig på Fårö och det är samtid, den namnlöse sisådär tjugofemårige huvudpersonen befinner sig på väg mot familjens släktgård. Han har kallats tillbaka till sina barndoms somrar för att röja ur den gamla gotlandsgården. Modern har sålt och därefter tagit sitt liv, den unge mannen ska gå på begravningen och har sedan tre högsommarveckor veckor på sig att tömma minnen från mormor, morfar och mamma. Barndomen och den oskuldsfulla uppväxten sitter i väggarna och tillsammans med vännen Jonas och grannflickan Maria inser den unge mannen i huvudrollen att det närmar sig slutet på en tid. På en tid när allt var gott, på en tid när allt var enkelt, på en tid när tiden stod stilla.

Samtidigt som jag får följa hur sorgen över något som håller på att försvinna totalt slukar en människa så får jag också läsa tankar om hur landsbygden tas över av kapitalstarka sommargäster, de fastboende är nästan alla gamlingar och känslan av ett tremånaders upplevelseland för turister sprider sig mellan sidorna. Ortens en gång starke man, nu dödssjuk, undrar ”Vart ska ni flytta sen då? Sen när hela ön ser ut precis som därifrån ni kom?”. Jag tycker mycket om Ahlströms sätt att beskriva den gotländska naturen och hoppas verkligen att få uppleva den under våra dagar där. Det där sommarlandet fyllt av aktiviteter är inte lika lockande…

Med den här sorgesamma texten i minnet reser jag nämligen just idag till just Fårösund. Kanske blir det blogg därifrån, kanske inte. Vi får se hur det blir där i Gottlandet. Hoppas gudagott och inte allt för turistigt. För den där massturismen vill man ju inte vara del av, man vill vara i det gedigna. Det äkta. Fast med Wi-Fi då.