Deng Xiaopings hundar – en essä av Santiago Roncagliolo

Härmed har jag högtidligt avslutat Hannas utmaning på Feministbiblioteket, en text från varje världsdel läst. Som vanligt är det Sydamerika som är min akilleshäl, jag hittar sällan något därifrån som jag blir sugen på. Granta – gränser kom till min hjälp med en essä av den peruanske författaren Santiago Roncagliolo. I Deng Xiaopings hundar delger han oss en bild av sitt hemland Peru, ett land där revolutionen bubblande låg på vänt. Han berättar om landet där gerillarörelsen ser Kina som en regim som svikit de sanna revolutionära idealen, och han berättar om sin relation med fader Lanssiers. Hubert Lanssiers var en välkänd präst i katolska kyrkan som verkade i Peru och oförtröttligt lyssnade på fångars berättelser och arbetade för att oskyldigt dömda skulle få upprättelse. Hans respektfulla sätt mot alla människor han mötte blev extra synligt i mötet med de som faktiskt var skyldiga och det förundrar Roncagliolo. Han ställer honom frågan:

– Har ni aldrig varit rädd, fader?

– Nej, faktiskt inte.

– Varför?

– Jag vet inte, jag tror att jag har dålig fantasi. I vissa situationer hade det varit mer intelligent att vara rädd.

Enligt Roncagliolo försvann fler än 70 000 människor i Peru under 80 och 90-talet och många, många satt (och sitter) oskyldigt fängslade, han beskriver hur våldet trubbar av människorna och konstaterar i den här personliga texten att:

Med tiden övergår även de mest makabra handlingar till rutiner som man utför mekaniskt, utan att ens tänka efter.