böcker•Norden

mvh Inte alls bitter – 2

23 augusti, 2013 by Anna Inga kommentarer
Hade jag nu varit på Louisiana Literature så hade jag
kunnat lyssna till Per Petterson i den stora salen. Det får bli repris
istället:

Frågan är om tiden i Per Pettersons roman rusar fram eller stilla meandrar
sig fram genom tillvaron. Jag förbannar
tidens flod låter liksom inte alls lika levande och upprört
som det norska Jeg forbanner tidens elv; älven brusar och
forsar, stilla flyter floden. Ett är säkert att när sonen
Arvid börjar sin historia så väljer han att berätta om den gången när
tiden var utmätt för modern i familjen. Det är 1991, hon får ett cancerbesked
och far då genast hem till Fredrikshamn för att träffa sin gode
vän och göra en resa som, för henne är absolut nödvändig. Hon reser tillbaks
till Läsö där hon en gång födde sitt oäkta barn, där hennes drömmar och
ambitioner om utbildning fick stå tillbaks. Istället hamnar hon i Norge på
ett fabriksjobb med Günther Grass romaner i förklädesfickan. När sedan son
nummer två, den önskade, han med läshuvudet som ska få den utbildning modern
aldrig fick och sedemera berättare av hela historien, blir kommunist och
hoppar av skolan för att arbeta på fabrik som en riktig medlem i det fjärde
ståndet blir relationerna kyliga och ansträngda. Vistelsen tillsammans med
mor i sommarstugan väcker minnen från från barndom, ungdom och vuxenliv som
flätas samman till en historia där det dessutom är säkert att tidens flod
går inte att stoppa och öppnar man spjället till minnenas flod så är de också
svårstoppbara. Ändå blir liksom inget sagt, tiden bara rinner förbi. Det
är med ett citat från Mao som boken fått sitt namn ”Jag förbannar
tidens flod” och Per Petterson beskriver hur Arvid tittar på Maos
porträtt över sängen och tänker:
Det visade (…) en som kände tiden härja med kroppen som jag själv hade
känt många gånger, hur tiden helt plötsligt kunde komma ikapp mig och fara
omkring på insidan av huden som små, små elektriska stötar, och det gick inte
att stoppa dem, hur gärna jag än ville. Och när de till slut upphörde och allt
blev stilla hade jag redan lite grann blivit en annan än den jag var förut, och
ibland gjorde det mig fullständigt uppgiven. (s 65)

Vackert avskalat och närmast poetiskt språk, härligt bildspråk,
snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan, underbara
miljöbeskrivningar. Ännu en hyllvärmare som har fått ligga hos
mig och vänta alldeles för länge. Den här boken var värd mycket bättre,
som till exempel att läsas, den var också tillräckligt bra för att få Nordiska
rådets litteraturpris 2009.  Kanske hade den varit ännu bättre på norska?
Jag får leta fram mitt exemplar av Ut og stjaele hester som
jag köpte i Oslo för mycket länge sedan och träna lite på
nabospråket helt enkelt. 

När jag tänker rätt på det så känns språket i Jag förbannar tidens flod besläktat
med Utvandringens Tid som jag just läst. Blå pärlor!

– repris från 20 augusti 2011 –
mvh Inte alls bitter